Paus

Ja, hörni, så här ligger det till: Jag har tröttnat på den här bloggen.

För precis ett år sedan startade jag denna digitala dagbok. Då var det resultatet av ett uppdämt behov att få berätta om mitt dagliga liv. Om mitt bländande artikelskrivartempo, hjärtevärmande läsarrespons, ångest och vilda fåglar i vardagsrummet. Jag kunde komma hem till det tomma huset efter långa dagar på redaktionen, skriva av mig all glädje, ilska och en och annan rolig anekdot jag klurat fram bakom ratten.
Att blogga är ett suveränt sätt att öva sitt skrivande på. Ett suveränt sätt att låta avlägsna vänner få ta del av ens vardag utan att behöva ringa och berätta samma historier om och om igen. Lite opersonligare, men smidigt.
Så bloggen fyllde sin funktion. Nu är dock det uppdämda behovet fyllt. Jag har huset fullt av människor jag kan berätta roliga anekdoter för, dela min glädje och ilska med. Jag har lite tid och lust att sitta framför datorn och klämma fram långa, genomtänkta återberättelser. Jag har facebook och Jaiku.
Mitt avbrott här beror alltså inte på desperata och larviga pikar om att blogg är gammalt och ute. Hade jag brytt mig om trender hade jag aldrig startat bloggen, eftersom det var ute redan då. Men för att förebygga meningslöst hamrande på F5 förklarar jag härmed denna blogg vilande på obestämd tid.

Vi ses på facebook och Jaiku.
Med kärlek,
Ida