måndag, maj 21

Utmanande underligheter

Okej, Sofie... här kommer svar på din utmaning: "Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn..." Here we go:

1. När jag var riktigt liten åt jag modell-lera (hemmagjord med mjöl, salt och några halvnyttiga ingredienser i, minns ni?). När mamma såg det och förbjöd mig fortsatte jag i smyg. Mums.

2. Jag var besatt av hästar som liten tjej (läs:5-11 år). Jag ritade hästar, läste om hästar, ryktade mina små Barbiehästar och låtsades att de var riktiga, jämförde priser i hästannonser inför ett framtida inköp och gjorde i ordning garaget i fall att en häst skulle rymma och en morgon stå och gnägga på vår tomt. Som tur var fick jag börja ta ridlektioner så småningom. Min besatthet blev inte bättre.

3. Fortfarande kan jag bli helt kär när jag åker förbi en hästhage, stanna till bara för att lukta lite, prata lite med dem och låtsas att jag är hästpsykolog. Don't tell anyone. Eh.

4. Inom fem sekunder efter att jag börjat prata med en person som har en någorlunda tydlig dialekt börjar jag prata på samma. Ta inte illa upp om du skulle råka ut för det någon gång - jag gör det inte för att driva med dig!

5. Jag älskar att sjunga opera.

6. Alla helgons dag 2005 sprutade jag superlim i ögat och fick gå till akuten. Klarade mig, tack vare glasögon, rätt bra.

Phew. Jag tror jag skonar mina bloggvänner och låter bli att skicka vidare den här gången.

3 kommentarer:

Anonym sa...

hihi hej darling! vilka roliga saker jag nyss fått läsa om dig, sötnos!
Hoppas du hade en underbar Norge-trip!
Pusspuss&Kram/Sofie

Unknown sa...

Men hörru, punkt två och tre är ju typ samma. Jag kräver en ny punkt! ;)

Ida sa...

Kim: Inte då! att säga att man gjort knasiga saker som liten är långt enklare än att bjuda på smaskigheter om din nuvarande person. :)
Men jag är inte den som är den - som 8-åring (jag kommer inte på nåt mer knasigt jag gör nu) tog jag, likt en tvångssyndromdrabbad stackare, varje steg till och från skolan enligt ett speciellt matematiskt mönster. Det gör jag inte nu längre. Nu går jag bara väldigt fort.