Nollåtta

Upp- och ihopkopplad!

I lördags flyttade jag från Uppsala till Bromma. Från ett stort hus med bubbelpool och maten serverad, till en liten studentis anno 60-talet med fastskruvade rostiga hyllor på väggen och ej fungerande värme. Det skulle kunna kännas som ett uschigt nedbyte (jo, det har det verkligen gjort vissa stunder) men jag börjar redan inse att det nog var rätt bra för mig. Nyttigt är tråkigt att säga, så jag låter bli.
Bristen på fungerande vardag - en självklar följd vid varje flytt - har varit svår. I ett helt (!) dygn har jag tvingats leva på stenåldersvis, det vill säga utan vare sig dator, Internet, TV, musik och telefon (ja, mobilen glömde jag på hallbordet i Uppsala). Det var varken skönt eller befriande. Kan inte minnas sist jag kände mig så bortkopplad från övriga samhället. Ensam och övergiven. I en uschig studentis i Bromma.

Men nu är det slut på dystra dagar. Idag kom ComHem-paketet och jag måste säga att jag är imponerad av dem. Allt beställdes i torsdags, paketet anlände fredag eftermiddag till posten i Bromma (innan jag ens hunnit flytta). Ungefär en halvtimme tog det att fixa ihop sladdar och apparater idag och vips! blev jag en nutidsmänniska igen. Ihopkopplad med resten av världen. Pappa på andra sidan luren, Brad Pitt i rutan och Winnerbäck ur högtalarna. Friden infann sig.

Ikväll jag har njutit av att kunna åka in till stan sent på kvällen, fika till ännu senare, utan att behöva bry mig om tåg-, buss-, eller pendeltågstabeller. Hädanefter är det bara tunnelbana som gäller. Mina damer och herrar, jag är en nollåtta.

Jag har inte ännu bestämt mig för om jag gillar det eller inte, men just nu är jag åtminstone impad av killarna som byter tunnelbaneplanscher mitt i natten. Vilken teknik, vilken träffsäkerhet, vilket lugn (trots att de får skutta upp och ned på spåren men jämna mellanrum för att inte bli överkörda av t-banetågen). De tillhör samhällets bortglömda hjältar.

"Det blir typ ljust på kvällen"

Hade jag kommit ihåg hur otroligt skönt det känns att ha gråtit färdigt, hade jag nog inte väntat så länge med att börja gråta.
Den värsta chocken har lagt sig, till och med hösten känns okej. Vacker, kraftfull, porlande av inspiration. Och "det blir så fint och typ ljust på kvällen", som en kompis sa.
Livet är konstigt, nästan humoristiskt konstigt, men så är det ju för de allra flesta. Det slår en alltid från sidan, precis när man tror att man har koll på det. Även om jag inte har någon som helst erfarenhet av det, kan jag tänka mig att det inte heller är så kul att alltid veta vad som väntar.

Hursomhelst, det verkar som att min blogg återuppstått igen. Sådana helt oförutsedda saker sker alltid nattetid.
Såg just att jag har åstadkommit 111 inlägg här hittills. Det ska firas. Jag ska ta och bädda ner mig i sängen och njuta av en god natts sömn.