Rädda liv eller göra livrädd

DN den 7 november: "Karolinska institutet i Stockholm har antagit en dömd mördare som student till läkarutbildningen. Mannen informerade inte om sin bakgrund men kan inte stängas av i efterhand. Studenten i fråga är en man i 30-årsåldern som i början av 2000-talet dömdes till elva års fängelse för mord och andra brott. Det aktuella mordet betraktas som ett så kallat hatbrott. Mannen frigavs villkorligt i feb­ruari 2007 och sökte då till Karolinska institutets läkarutbildning. Han antogs [...] och påbörjade sina studier i september i år."

Problematiskt. Minst sagt, rektor Harriet Wallberg-Henriksson. En människas tillåtelse att få en ny chans å ena sidan, patientens trygghet och säkerhet å andra sidan. Min fråga är: innebär en avstängning att vi inte tillåter honom få en ny chans? Får det i innebörden "en ny chans" inte finnas några restriktioner och förutsättningar? För det första har mannen ljugit sig in. Av en händelse råkade mannen både i den personliga berättelse och vid antagningsintervjun utelämna informationen om att han de facto blivit dömd och straffad för att, tillsammans med sina nazistvänner, ha skjutit tolv skott i bröstet på en syndikalist. Den tysta lögnen fungerade. När mannen är färdigutbildad läkare kommer han att få möta människor från alla samhällsklasser, kulturer och politiska läger. Kommer dessa människor kunna känna tillit till mannen i vars händer de överlämnar sin hälsa, sina liv?

Själv är jag godtrogen. Jag vill alltid tro det bästa om människor, åtminstone tills de bevisar att de inte förtjänar dem. Jag vill tro det därför att alla människor är värda det, precis som att jag tror på "hellre fria än fälla". Okej, låt säga att den här killen har ångrat sina ungdoms synder och nu blivit en schysst och bra kille. Han vill gå vidare, göra något bra av sitt liv. Kanske hjälpa andra till och med. Men finns det inte andra sätt att hjälpa andra på, andra sätt att göra något av sitt liv? Om han har blivit en bättre människa, kan han också själv inse olämpligheten att knappt sju år efter en morddom utbilda sig läkare.
I detta fall handlar det om mer än att tro på människans goda. Insatsen, brickorna i spelet, är skadade och sjuka människor som är helt utelämnade åt sin räddare i vit rock.

Skånesemester på senhösten

Så var det dags.
Efter år av funderingar och spekulationer var det nu dags att undersöka saken på egen hand. Dags att hitta svaret på frågan alla boknäsade, cykelhjulade och snapsviseskrålande ungdomar i två av Sveriges mest tävlande städer ställer sig: Vilken studentstad är bäst, Lund eller Uppsala?
Jag tog flyget (tåg var verkligen inte ett alternativ) ned till Lund en söndag i oktober, om inte för att göra verklighet av de ambitioner jag låter påskina här ovan, så för att hälsa på vännerna i söder: Emilia, Mats, Lina och Linnea. Med flera.

Veckan började bra med att Emilia bjöd mig på Boelspexarnas sista föreställning av "Himalayas dotter".
Här var det bara tjejer på scenen. Ambitiösa och roliga tjejer som satsat stenhårt på kulisser och kostymer - sötast var tepåsarna. En lite tunn och rörig story om divalater, tonårsdrömmar och avundsjuka glömdes bort när den självuppfyllda Nalle (huvudpersoninnans misslyckade drömprins-önskan framtrollad av anden i lampan) äntrade scenen. Gosh, vad roligt.

Sött, skönsjungande te

Efter ett par dagar med obligatoriska turistpromenader i staden med gångavstånd till allt, vigde vi en kväll åt Västgöta nation. Som de flesta andra nationer i Lund har de sina lokaler i en halvtrist källare. Ett-noll till Uppsala, för deras fina nationshus.
VG's får dock stilpoäng för deras tokambitiösa väggmålningar, och sköna skinnsoffor.
Trots ett klientel rikt på äventyrslystna utbytesstudenter, var dansgolvet var stelt som en Piggelinpinne till en början. Folk försökte duktigt dansa till musiken, men det gick liksom inte. Sedan blev det bättre. Och så hittade vi det här:

Var är mannen som hör till skylten?

På torsdag kväll övergav jag Lund, och efter min fyra dagar långa och högst ovetenskapliga undersökning gjorde jag följande sammanfattning:
Läget på kartan: Uppsala är närmare Stockholm, Lund är närmare Danmark (och resten av världen).
Lägenhetsläget: Lika dåligt i båda städerna.
Människorna: Fler skåningar i Lund, högre andel norrlänningar i Uppsala. Både skåningar och norrlänningar är trevliga.
Cyklar: Det vimlar av dem i både Lund och Uppsala.
Domkyrkan: Lunds är äldre än Uppsalas (den inne i stan åtminstone).

Det finns nog inte två svenska städer som är mer lika varandra. Men jag är subjektiv och partisk, så jag kan inte annat än komma fram till att Uppsala är lite större, lite bättre.

Veckan fortsatte med ett dygn i Malmö, med efterlängtade återträffar med vänner från förr, swingjazz på Tangopalatset och reggae på Bodoni. Tjoho!
Sedan en helg i östra delen av Skåneland, hos Mats i tokcharmiga lilla Gladsax och på slottsbal i Svaneholm.

När veckan var över kände jag mig som en väldigt bortskämd liten unge.

Domkyrka modell äldre.

Omtänksamt studentfik på Socialhögskolan.

Mysiga soffor på VG:s.

Korridoren mellan mingelrummen och dansgolvet på VG:s var lång. Men dekorerad.

Linnea. Efter fem års pratande om att ses.Efter minst lika lång tid sedan sist: Lina och Ellinor från Flen.
Tangopalatset, Malmö: Min allra första swing.

Fattar inte att jag vågade lita på att denna främling inte skulle tappa mig i golvet med huvudet först.

Svaneholms slott: Tidsresa. Frackar, siden, lockar, en och annan höghatt...

...och Quadrilj! Så himla roligt! Ett helt oslagbart sätt att umgås med nya bekanta.