Gott nytt år!

Rädda liv eller göra livrädd

DN den 7 november: "Karolinska institutet i Stockholm har antagit en dömd mördare som student till läkarutbildningen. Mannen informerade inte om sin bakgrund men kan inte stängas av i efterhand. Studenten i fråga är en man i 30-årsåldern som i början av 2000-talet dömdes till elva års fängelse för mord och andra brott. Det aktuella mordet betraktas som ett så kallat hatbrott. Mannen frigavs villkorligt i feb­ruari 2007 och sökte då till Karolinska institutets läkarutbildning. Han antogs [...] och påbörjade sina studier i september i år."

Problematiskt. Minst sagt, rektor Harriet Wallberg-Henriksson. En människas tillåtelse att få en ny chans å ena sidan, patientens trygghet och säkerhet å andra sidan. Min fråga är: innebär en avstängning att vi inte tillåter honom få en ny chans? Får det i innebörden "en ny chans" inte finnas några restriktioner och förutsättningar? För det första har mannen ljugit sig in. Av en händelse råkade mannen både i den personliga berättelse och vid antagningsintervjun utelämna informationen om att han de facto blivit dömd och straffad för att, tillsammans med sina nazistvänner, ha skjutit tolv skott i bröstet på en syndikalist. Den tysta lögnen fungerade. När mannen är färdigutbildad läkare kommer han att få möta människor från alla samhällsklasser, kulturer och politiska läger. Kommer dessa människor kunna känna tillit till mannen i vars händer de överlämnar sin hälsa, sina liv?

Själv är jag godtrogen. Jag vill alltid tro det bästa om människor, åtminstone tills de bevisar att de inte förtjänar dem. Jag vill tro det därför att alla människor är värda det, precis som att jag tror på "hellre fria än fälla". Okej, låt säga att den här killen har ångrat sina ungdoms synder och nu blivit en schysst och bra kille. Han vill gå vidare, göra något bra av sitt liv. Kanske hjälpa andra till och med. Men finns det inte andra sätt att hjälpa andra på, andra sätt att göra något av sitt liv? Om han har blivit en bättre människa, kan han också själv inse olämpligheten att knappt sju år efter en morddom utbilda sig läkare.
I detta fall handlar det om mer än att tro på människans goda. Insatsen, brickorna i spelet, är skadade och sjuka människor som är helt utelämnade åt sin räddare i vit rock.

Skånesemester på senhösten

Så var det dags.
Efter år av funderingar och spekulationer var det nu dags att undersöka saken på egen hand. Dags att hitta svaret på frågan alla boknäsade, cykelhjulade och snapsviseskrålande ungdomar i två av Sveriges mest tävlande städer ställer sig: Vilken studentstad är bäst, Lund eller Uppsala?
Jag tog flyget (tåg var verkligen inte ett alternativ) ned till Lund en söndag i oktober, om inte för att göra verklighet av de ambitioner jag låter påskina här ovan, så för att hälsa på vännerna i söder: Emilia, Mats, Lina och Linnea. Med flera.

Veckan började bra med att Emilia bjöd mig på Boelspexarnas sista föreställning av "Himalayas dotter".
Här var det bara tjejer på scenen. Ambitiösa och roliga tjejer som satsat stenhårt på kulisser och kostymer - sötast var tepåsarna. En lite tunn och rörig story om divalater, tonårsdrömmar och avundsjuka glömdes bort när den självuppfyllda Nalle (huvudpersoninnans misslyckade drömprins-önskan framtrollad av anden i lampan) äntrade scenen. Gosh, vad roligt.

Sött, skönsjungande te

Efter ett par dagar med obligatoriska turistpromenader i staden med gångavstånd till allt, vigde vi en kväll åt Västgöta nation. Som de flesta andra nationer i Lund har de sina lokaler i en halvtrist källare. Ett-noll till Uppsala, för deras fina nationshus.
VG's får dock stilpoäng för deras tokambitiösa väggmålningar, och sköna skinnsoffor.
Trots ett klientel rikt på äventyrslystna utbytesstudenter, var dansgolvet var stelt som en Piggelinpinne till en början. Folk försökte duktigt dansa till musiken, men det gick liksom inte. Sedan blev det bättre. Och så hittade vi det här:

Var är mannen som hör till skylten?

På torsdag kväll övergav jag Lund, och efter min fyra dagar långa och högst ovetenskapliga undersökning gjorde jag följande sammanfattning:
Läget på kartan: Uppsala är närmare Stockholm, Lund är närmare Danmark (och resten av världen).
Lägenhetsläget: Lika dåligt i båda städerna.
Människorna: Fler skåningar i Lund, högre andel norrlänningar i Uppsala. Både skåningar och norrlänningar är trevliga.
Cyklar: Det vimlar av dem i både Lund och Uppsala.
Domkyrkan: Lunds är äldre än Uppsalas (den inne i stan åtminstone).

Det finns nog inte två svenska städer som är mer lika varandra. Men jag är subjektiv och partisk, så jag kan inte annat än komma fram till att Uppsala är lite större, lite bättre.

Veckan fortsatte med ett dygn i Malmö, med efterlängtade återträffar med vänner från förr, swingjazz på Tangopalatset och reggae på Bodoni. Tjoho!
Sedan en helg i östra delen av Skåneland, hos Mats i tokcharmiga lilla Gladsax och på slottsbal i Svaneholm.

När veckan var över kände jag mig som en väldigt bortskämd liten unge.

Domkyrka modell äldre.

Omtänksamt studentfik på Socialhögskolan.

Mysiga soffor på VG:s.

Korridoren mellan mingelrummen och dansgolvet på VG:s var lång. Men dekorerad.

Linnea. Efter fem års pratande om att ses.Efter minst lika lång tid sedan sist: Lina och Ellinor från Flen.
Tangopalatset, Malmö: Min allra första swing.

Fattar inte att jag vågade lita på att denna främling inte skulle tappa mig i golvet med huvudet först.

Svaneholms slott: Tidsresa. Frackar, siden, lockar, en och annan höghatt...

...och Quadrilj! Så himla roligt! Ett helt oslagbart sätt att umgås med nya bekanta.

Nollåtta

Upp- och ihopkopplad!

I lördags flyttade jag från Uppsala till Bromma. Från ett stort hus med bubbelpool och maten serverad, till en liten studentis anno 60-talet med fastskruvade rostiga hyllor på väggen och ej fungerande värme. Det skulle kunna kännas som ett uschigt nedbyte (jo, det har det verkligen gjort vissa stunder) men jag börjar redan inse att det nog var rätt bra för mig. Nyttigt är tråkigt att säga, så jag låter bli.
Bristen på fungerande vardag - en självklar följd vid varje flytt - har varit svår. I ett helt (!) dygn har jag tvingats leva på stenåldersvis, det vill säga utan vare sig dator, Internet, TV, musik och telefon (ja, mobilen glömde jag på hallbordet i Uppsala). Det var varken skönt eller befriande. Kan inte minnas sist jag kände mig så bortkopplad från övriga samhället. Ensam och övergiven. I en uschig studentis i Bromma.

Men nu är det slut på dystra dagar. Idag kom ComHem-paketet och jag måste säga att jag är imponerad av dem. Allt beställdes i torsdags, paketet anlände fredag eftermiddag till posten i Bromma (innan jag ens hunnit flytta). Ungefär en halvtimme tog det att fixa ihop sladdar och apparater idag och vips! blev jag en nutidsmänniska igen. Ihopkopplad med resten av världen. Pappa på andra sidan luren, Brad Pitt i rutan och Winnerbäck ur högtalarna. Friden infann sig.

Ikväll jag har njutit av att kunna åka in till stan sent på kvällen, fika till ännu senare, utan att behöva bry mig om tåg-, buss-, eller pendeltågstabeller. Hädanefter är det bara tunnelbana som gäller. Mina damer och herrar, jag är en nollåtta.

Jag har inte ännu bestämt mig för om jag gillar det eller inte, men just nu är jag åtminstone impad av killarna som byter tunnelbaneplanscher mitt i natten. Vilken teknik, vilken träffsäkerhet, vilket lugn (trots att de får skutta upp och ned på spåren men jämna mellanrum för att inte bli överkörda av t-banetågen). De tillhör samhällets bortglömda hjältar.

"Det blir typ ljust på kvällen"

Hade jag kommit ihåg hur otroligt skönt det känns att ha gråtit färdigt, hade jag nog inte väntat så länge med att börja gråta.
Den värsta chocken har lagt sig, till och med hösten känns okej. Vacker, kraftfull, porlande av inspiration. Och "det blir så fint och typ ljust på kvällen", som en kompis sa.
Livet är konstigt, nästan humoristiskt konstigt, men så är det ju för de allra flesta. Det slår en alltid från sidan, precis när man tror att man har koll på det. Även om jag inte har någon som helst erfarenhet av det, kan jag tänka mig att det inte heller är så kul att alltid veta vad som väntar.

Hursomhelst, det verkar som att min blogg återuppstått igen. Sådana helt oförutsedda saker sker alltid nattetid.
Såg just att jag har åstadkommit 111 inlägg här hittills. Det ska firas. Jag ska ta och bädda ner mig i sängen och njuta av en god natts sömn.

Paus

Ja, hörni, så här ligger det till: Jag har tröttnat på den här bloggen.

För precis ett år sedan startade jag denna digitala dagbok. Då var det resultatet av ett uppdämt behov att få berätta om mitt dagliga liv. Om mitt bländande artikelskrivartempo, hjärtevärmande läsarrespons, ångest och vilda fåglar i vardagsrummet. Jag kunde komma hem till det tomma huset efter långa dagar på redaktionen, skriva av mig all glädje, ilska och en och annan rolig anekdot jag klurat fram bakom ratten.
Att blogga är ett suveränt sätt att öva sitt skrivande på. Ett suveränt sätt att låta avlägsna vänner få ta del av ens vardag utan att behöva ringa och berätta samma historier om och om igen. Lite opersonligare, men smidigt.
Så bloggen fyllde sin funktion. Nu är dock det uppdämda behovet fyllt. Jag har huset fullt av människor jag kan berätta roliga anekdoter för, dela min glädje och ilska med. Jag har lite tid och lust att sitta framför datorn och klämma fram långa, genomtänkta återberättelser. Jag har facebook och Jaiku.
Mitt avbrott här beror alltså inte på desperata och larviga pikar om att blogg är gammalt och ute. Hade jag brytt mig om trender hade jag aldrig startat bloggen, eftersom det var ute redan då. Men för att förebygga meningslöst hamrande på F5 förklarar jag härmed denna blogg vilande på obestämd tid.

Vi ses på facebook och Jaiku.
Med kärlek,
Ida

La vida en Costa del sol

Jag älskar Spanien, och jag hatar Spanien.
För en och en halv vecka sedan flög jag och syster till Malaga. Vi var bjudna på bröllop i Benalmadena (en by några mil från Malaga) och passade på att åka dit och sola en vecka i samband med det. Resan gick bra. Det första dygnet njöt vi av värmen, att bli omhändertagna av de helsköna brudparet och den bokade ateljévåningen som visade sig vara riktigt fräsch.
Veckan visade sig dock bli mer än strandhäng med vykortsvyer och glass i solen. Ett självklart inslag på mina utlandsresor, lika självklart som myggen i de norrländska sommarskogarna, är dramatik. De följande 4 dagarna hann jag vara med om:

Ett bilinbrott (jag blev av med min älsklingskamera värd ca 10 000 kr, syster sin mobil och plånbok).
En bilkrock (spanjorernas trafikvett är nästan humoristiskt).
En nära-döden-upplevelse instängd i en liten hiss som fastnat (spanjorernas säkerhetstänk är...osvenskt).

Jag är glad att vara hemma i lugna, tråkiga Svealand igen. Även om det regnar och är kallt.

Av ovanstående skäl har jag inga egna bilder på resan att lägga upp här, så jag får låna av syster.

Söndag kväll: Fortfarande glada och förväntansfulla på första promenaden i Benalmadena.

Månen såg större ut därnere av någon anledning.

Utsikten från hotellet.

Måndag: Stranden. Vykortsmotiv som sagt, men ack så förrädiskt. Tjuvarna väntar runt hörnet. :(

Onsdag: José och hans kompis visade oss Malaga/Benalmadena/Torremolinos by night.
På vägen blev vi påkörda, men tack och lov var bilen det enda som fick men av det.

Torsdag: Get-to-know-eachother-middag med brudparets vänner...

...poolhäng...

...discobowling...

...och annat skoj.

Lördag 070707: Dagen D. Båda sa ja.

Snyggisarna herr och fru Montanya.

På spanska bröllop dansas det ordentligt. Arriba! Så småningom kom även svenskarna igång. "Mitt stora, feta, spanska bröllop" kunde bli filmen om den här dagen.

Söndag, någonstans i Spanien: En rund skylt med två röda streck igenom är betydelselös.

Söndag kväll: I Marbella finns det många lyxiga tillhåll, det ena mer skrytsamt överdådig än det andra...

...men det var ändå ägaren till den här lilla jollen som vann tävlingen om att lyckas dra flest tjejer.