Dagens inlägg blir långt, är min gissning! Har ju inte uppdaterat sen i tisdags, och mycket har hänt sen dess. Orkar du läsa? Sätt dig bekvämt.

-----Dagarna fem-----

ONSDAG
Sista heldagen på jobbet blev sannerligen den mest dramatiska hittills. Jag, som tänkte använda dagen till att knyta ihop mina säckar och greja med lite slutfix innan min tid på tidningen var över, fick tänka om helt efter onsdagsmorgonens redaktionsmöte. Precis innan vi skulle avsluta, vidarebefordrade jag ett par tips jag tagit emot under veckan. Redaktionschefen nappade och kläckte snabbt: "Åk ned till Göteborg. Du är väl under 26? Då kostar det bara runt 300 att flyga".
Jag, som helt förbryllad först trodde att han skämtade, fick genast börja pussla ihop ett resschema. Snabbt, snabbt boka intervju, flygbiljetter, skjuts från Landvetter, tåg till Arlanda? Nä, bilen blir bättre och billigare. Ja, just ja, parkering på Arlanda kostar en slant. Vad handlade det hela om nu igen? Ut på Internet för snabbresearch! Hinner jag med lunch innan jag åker? Knappt nån bensin kvar i bilen! Pappaa! Hur kör man på Arlanda? Åk NU!
Jag slängde mig i gamla Forden, gasade på hela vägen till Arlanda medan jag samtidigt försökte kolla på biljetten vilken terminal planet skulle gå ifrån. Noll information. Jaha.
Parkering, ja. Missade första infarten. Hur sjutton kommer man tillbaka? Inomhusparkering är dyrare, men skit samma, jag hinner inte runt en gång till. Hur funkar infartsbomsapparaten då?? Bommarna öppnar sig ju inte! Pappaaaa! Jag ringer och skäller och pappa förklarar igen. Det hjälper inte. Tillslut hittar jag ännu en infart till en utomhusparkering. Bommarna funkar. Jag rusar in på terminal fyra. Bingo! Bara upp för trappan och så check-in om två minuter. Phew!!
När jag sitter på planet och pustar ut, på en lyxig plats nästan längst fram, blir jag orolig på ett annat sätt. Vad i hela friden gör jag här? Tidningen lägger ut tusenlappar på att jag ska till Göteborg och rapportera, vilket innebär att jag förväntas leverera därefter. Shit. Hoppas intervjuoffrena säger nåt bra. Hoppas kameran funkar. Hoppas jag hittar rätt. Hoppas...
Planet landar bara nån halvtimme senare. Crazy. Jag är i Göteborg. Ringer min gode Göteborgsvän Rikard, som senare möter upp vid flygbusshållplatsen och lotsar mig till Ullevi.
Sex timmar och elva intervjuer senare springer jag bredvid Göteborgskompis nr 2, den goda Zandra, tillbaka till centralen från en megafest vid Frihamnspiren. Trots ett gott försök missar jag den tidiga flygbussen. Så jag sätter mig på nästa och håller tummar och tår för att jag ska hinna med planet hem. Landvetter må vara litet, men det gör det tydligare inte lättare att hitta. Final call!?! Var?? En besvärad värdinna ringer ombordpersonalen och ber dem vänta på mig. Jag springer iväg, åt fel håll. Ner igen, genom security och så upp igen. Värdinnorna står och ler när jag fämtandes ber om ursäkt och ger dem min biljett.

Trött och omtumlad svänger jag in på grusplanen hemma i Uppsala. Vilken dag. Och än är den inte över. Kockan har slagit in torsdag när jag sätter mig vid datorn för att skriva ihop de två artiklarna. En timmas sömn är allt som återstår när jag skickat iväg dem.


Frihamnspiren Göteborg. Jake och Rikard (från högskolan i Sthlm) är på väg till Snook-konsert, medan jag och Zandra (fotografen) stressar därifrån. Planet hem går om en timme. Jag ser ändå rätt glad och obekymrad ut, eller hur? Fick ju iallafall tillslut träffa ett par av de saknade vännerna.

TORSDAG
Absolut sista dagen på jobbet. Halvt medvetslös grejar jag klart allt, bjuder kollegor på avskedsfika och börjar planera för nästa äventyr, Frizon. Bokar tåg och presspass. Det löser sig nog bra, tänker jag. Kanske kan sova lite på vägen dit. Men nu bestämmer sig någon för att sätta alla käppar i mina redan vingliga hjul. Fixandet drar ut på tiden, mamma som skulle hämta upp är iväg på akuten med lillsyster och jag har inte längre någon chans att hinna hem och packa innan tåget går. Får ta nästa. Elin smiter från jobbet för att skjutsa hem mig, jag vrålpackar men glömmer i min trötthet både det ena och andra: sovsäck och liggunderlag. Skit samma, det löser sig väl, tänker jag som vanligt. Snabbshoppar (bokstavligt talat) en proffsig väska till min nya skrytkamera, och så är jag iväg.
Väl framme på det charmiga festivalområdet utanför Kumla blir jag varse att varken presspass, inträdesbiljett eller sovplats inte kommer lösa sig särskilt enkelt.
Men jag kommer in. Träffar på ett par goa gamla vänner som jag fördriver kvällen med, innan jag återigen börjar bekymra mig över var i all världen jag ska sova. Det är svinkallt ute, så för mig att krypa ner i mina sidenreselakan inuti ett tält, är otänkbart. Det slutar med att en killkompis från Öland hyser in mig i sin husvagn, tillsammans med tolv andra grabbar. Killskämten viner genom luften, precis som vädersläppen. På husvagnsgolvet är det ganska exakt lika kallt som under bar himmel och jag ligger och skakar mig igenom ännu en sömnlös natt.

FREDAG
Jag vill bara hem. Hur kunde jag ta min torra, varma, mjuka säng hemma i Uppsala för givet?
Nåja. Jag skulle ju rapportera lite kort från festivalen också. Jag gör det snabbt så jag kan åka sen, tänker jag. Men kollegan, ordinarie rapportör från festivalen, är visst på semester. Jag ska ta hand om artistintervjuerna! Hurdå, närdå, vardå? Några snabba samtal leder till en misslyckad intervju (artisten hann precis fly intervjuplatsen innan jag hunnit gasa fram). Leta, leta. Fråga, fota, fundera, anteckna. Fredagen blir en lång arbetsdag.
En ängel till vän ger mig nattplats i sitt tvåbäddsrum på folkhögskolan intill, och jag får äntligen sova ut.

LÖRDAG
Klockan hinner slå tolv innan jag vaknar med ett ryck och inser att jag bara intervjuat folk över trettio. Jag skulle ju skriva för ungdomssidorna!
Som tur är ställer ett par vänner upp på att träffas och svara på frågor. Jag skyndar mig till festivalen och river bokstavligt talat av en intervju. Hur kommer detta sluta? är min ständiga undran.
Men nu är jag redo att åka hem. Har inte hunnit festivala så mycket på egen hand som jag önskat, men det får vara. Nästa år kanske.
Min ängel till vän skjutsar mig till tåget i Kumla. Jag sitter hela vägen till Uppsala och försöker greppa de senaste dagarnas händelser.
Det blir en efterlängtad slappkväll hemma, bara jag och syster Elin. Mys, vad bra kväll det blir.

SÖNDAG
Vaknar sent och gör allting jättelångsamt. Jag har precis klätt på mig kläderna för dagen, när klockan slår 18 och Elins Afrika-avskedsfest börjar. Kanske dags att börja skriva artiklarna?
Imorgon.
Vi ses imorgon.

-----Slut på meddelande!-----