Förväntan blev bara väntan...

I söndags var jag på min allra första valvaka. Erik (som bjudit mig) och jag anlände till kd:s högkvarter för kvällen strax efter utsatt tid och var därför bland de första som kunde sätta sig ned vid de uppdukade borden i Sergel Plazas stora konferensrum. Från våra reserverade platser hade vi perfekt utsikt över de två stora projektorskärmarna som visade TV4 och SVT:s sändningar. Underbart! Det här blir nog en höjdarkväll, tänkte jag.
Vi var fortfarande ensamma vid vårt bord när vi började ta för oss av buffén vi sett fram emot hela eftermiddagen. Den var, om än välsmakande, lite på gränsen till att få kallas buffé... Men nåväl. Folket (engagerade, valarbets-trötta hel- och deltidspolitiker) trillade in, den ena valrapporten avlöste den andra och möttes av applåder alternativt buande och spontana "va!?". Däremellan fylldes sändningarna av de traditionsenliga analyserna. Sorlet fortsatte. Gästerna pratade valkampanj, siffror och distrikt. Allteftersom tiden gick kom jag på mig själv med att vilja gäspa oavbrutet. Inbjuden på finmiddag, omringad av kameralampor och samhällsengagerade debattörer, på politikerårets mest betydelsefulla kväll, satt jag och gäspade. Så fel det kunde bli!

...men sen hände allt på en gång

Klockan närmade sig tio. Drygt tre timmar hade gått sen vi kom och middagens huvudperson, herr Hägglund, hade fortfarande inte kommit. Våra förträffliga platser framme vid scenen var för länge sedan snodda av ett till synes arrogant par (de noterade oss inte varken när vi demonstrativt ställde oss bakom dem eller när jag efter ett tag tog upp min jacka, som de slängt på golvet, och hängde tillbaka den på min stol). Väntan blev nästintill outhärdlig. Men så, när vi tryckt i oss ännu en bit cheesecake och inget mer fanns att hitta på, spreds ryktet om att han var på väg. Vi trängde in oss i folksamlingen vid ingången men lyckades ändå bara skymta de markerade glasögonen och välkammade håret när han äntrade lokalen tillsammans med ett team av kamerafolk. Ungefär samtidigt som Hägglund påbörjade sitt tal till kd-folket gjorde Persson entré på sin egen valvaka och gav det efterlängtade beskedet om vem som kunde se sig som vinnare av valet (vilket i skrivande stund inte är någon hemlighet längre). När tillslut även gästerna på vakan fått höra nyheten, förvandlades plötsligt den dämpade middagen till ett vilt partajande. Alla 30 minus vrålade diverse småtöntiga ramsor om att de lyckats pensionera Persson, folk hoppade upp på stolar och bord och dansade segerdanser till "I'm so excited" och andra storslagna partyhits. I ett nafs var alla 30 plus som bortblåsta. Kusligt, funderade nästan på om vi blivit "left behind".
Men det struntade kidsen i. Vi (jag inkluderar naturligtvis mig själv i 30 minus-skaran) vandrade vidare ned till fontänen vid Sergel för några uppfriskande dopp framför kamerorna. Det var fritt fram för den som ville göra bort sig i TV, och chansen togs. Vad sägs om att flasha sig med ett par blöta, vita kallingar i direktsändning?
Som en god opartisk journalist stod jag vid sidan och iakttog spektaklet...även om jag var lite sugen på att göra dem sällskap i den ökända pölen. :)
Mitt i folkskaran stod en lång, vithårig man med båda pekfingrarna instoppade i öronen och följde uppmärksamt alliansens ungdomsförbundares ljudliga badande.
Hur kunde jag lämna kameran hemma?

En underlig men trevlig kväll blev det iallafall. Och jag kan inte låta bli: grattis Sverige! Äntligen nytt folk på rummen i maktens korridorer.
Godnatt.