Okontakt och ogillande

Jag sliter mitt hår. Jag gnisslar tänder av frustration. Varför är det så vansinnigt svårt att få tag på folk som vill svara på några intervjufrågor?? Har försökt i drygt en vecka, och så skickar människan (forskare, inte en minister med rätt att vara någorlunda upptagen) ett mail och förklarar att hon är alldeles för upptagen och kan som tidigast ses nästa vecka. Vi har deadline på tisdag. Suck.

Jag bytte raskt ämne, hittar ett som skulle kunna funka för en artikel och kontaktar denna forskare. Men - ja, du gissade rätt - inte heller han hade tid att ses. Stress- och prestationsångestkänsliga personer göre sig icke besvär att satsa på journalistik.

Vilket osökt leder mig in på ett annat spår. Det här med journalistik och politiker. Knepig balans. Granska politikerna ska vi självklart göra, men hur långt tillåter allmänintresset oss att gå? Metro till exempel, outtröttliga i sitt grävande. Har Reinfeldts barnflickas ouppsåtliga, eventuella period av arbetande utan arbetstillstånd på ett äldreboende verkligen sådant allmänintresse att det förtjänar en toppetta?

Däremot.. Dyra flygresor och långledigt på megabetald tid är jag lite nyfiken på. Varför? Tåget är tydligen helt tillräckligt snabbt och säkert för Göran Lambertz, Sveriges mest kontroversielle kansler. Såg honom kliva på tåget i Uppsala med raska steg häromdagen. Behövs inga flyg här inte, Anders Borg.

Nog med journalistik och cynism. Nästan.
Nu ska jag och Hampus gå och handla pastasalladingredienser till 50 glada journalistiknollor.

Plus: Snart (?) är det vår.
Minus: Jag är lite vinterdeppig. :( Därav de lite ljusare färgerna här!