Siesta

Jag låter bli att be om ursäkt för den dåliga uppdateringen här. Det är sommar. Dessutom har ju ni, som faktiskt brukar läsa, bättre saker för er än att hänga här och har antagligen inte ens märkt av något!

Trots det fortsätter spännande saker att hända (javisst, tro det eller ej...) i världen. Jag har, i ärlighetens namn, påbörjat en massa små reflektioner över allt från den "socialt handikappade" hårdrockaren till de skrämmande bombförsöken i London. Men varje gång kom den där prestigen smygandes och så kändes det precis som det gör varje dag resten av året. Så jag lade ner och försökte koncentrera mig på att njuta av sommarlov istället. Tills skrivandet skulle kännas som något mer än bara skola och jobb i alla fall.

Just nu är golvet i mitt stora rum täckt med högar av kläder. Jag kan bara inte välja bort något. Men resväskan hintar tydligt till mig att det är läge att prioritera, så några linnen, klänningar, shorts och ett par FLIPFLOPS får räcka. I Spanien är det ju varken Sommarsverige-mulet, Sommarsverige-regnigt eller Sommarsverige-kallt just nu. Trettiosju grader däremot. :)

Om 14 timmar flyger vi. Och ja, jag har ett giltigt pass med mig i väskan denna gång.

Jag återkommer med bilder från en spansk solstrand.

Hälsning från sommarlovsland

Åååh! Jag tror jag körde över en groda nyss. Mördar-Ida.

Jag borde skaffa mig en bildblogg istället

Fredmans: Majs. Med slät hy.

The Kamprads. Falsett, vackra melodier och en xylofon.

(Mats och) Josefine. Liten tjej, STOR röst. Vill också kunna spela gitarr sådär.

Hagaparken: Världens bästa Matilda och jag

Jag behöver mera barn i mitt liv!
Idag, när jag satt på pendeln och var trött och sur över att inte fått sommarlov än, hoppade en liten kille med en liten trähäst på tåget. Bakom de stora glasögonen skymtade stora tårar. Bredvid honom satte sig en äldre dam, moster eller faster eller vad det nu var, och för henne berättade han hela historien:
- Joo, min trähäst har gått sönder (snyft)... Jag gjorde den i slöjden, men sen glömde jag den ute på skolgården och nu är den såhäär...(snyft), sa han och visade hur smutsig och naggad i kanterna den var efter att någon antagligen råkat sparka på den.
Den snickrade träsaken var hans sorg. Alla mina egna bekymmer torkade till små korn och blåste ut genom fönstret.

Imorgon ska jag banne mig få lite sommarlov iallafall. Från klockan tolv och framåt ska det firas.

Usch, min lärare var på dåligt humör idag. Sista seminariet för sommaren och hon sågar allas våra texter totalt. Tack.

Men i morse premiärade jag rullskridskorna. Åkte med klänning och handväska till arbetsintervjun. Snyggt. (och intervjun gick bra)
Fler alternativa färdmedel blev det efter skolan - fick åka taxi eftersom alla ledningar trillat ner i Älvsjö. Oh well, det är ju (nästan) sommarlov. Fick lära känna en AT-läkare, en klinisk prövningsledare och en sjuksyster från Karolinska på köpet, inte så illa. :)

Ps. Astrid Lindgren föddes inte alls den 6 juni. Hmpf! Att jag lät mig luras...

Grattis Sverige!

Ja, må du leva - på denna dag fick vi Gustaf Vasa som kung, Astrid Lindgren till världen och Sveriges landslag vann med 5-0 över Island i kval. Yey! Ikväll hängde jag på grabbarna och svulstade med chips (!) och söta drycker framför TV:n (chips smakar så mycket bättre om man äter det högst en gång per år), efter en lång dag med picknick i Stadsparken, beachvolley och bad. Men nu åter till matchen och lite förmaningar från en som vet bättre:
Nej, hörni, "andra sidan är ni klara" är inte det enda man kan ropa när man hejar på sitt lag.
Nej, hörni, Zlatan är inte världens frälsare (även om han kan hoppa högt jämfota och se cool ut i backlick). Kom igen, vem med någorlunda självdistans ligger och låtsas att han har ont efter att ha snubblat på sina egna fötter?

...fortsättning på föregående inlägg

Mitt liv är alltför ofta väldigt komiskt. Lite som en sitcom.

Det enda positiva jag kunde komma på efter att ha insett fakta - jag skulle inte komma med planet, få boka om till nästa dag för en kostnad av 700 kr, missa musikalen, fixa ett engångs-pass för 1000 kr och tillbringa en natt hos någon halvt bekant i Västerås - var att jag kanske kunde förgylla någons tråkiga vardag med min historia.

Men. Det slutade, precis som i alla bra sitcoms, rätt gott ändå. Efter att ha blivit erbjuden gemytligt uppehälle i Surahammar av en tjej som är inneboende hos mina föräldrar, fått återuppleva småstadsliv med radhus och Folkets Hus-biograf, sovit gott, fått flyga iväg till London, hänga med syskonen och gå på musikalen en dag senare, var det mesta bra igen. Det enda som inte mådde bra var min plånbok, men eftersom pengar är en världslig sak bestämde jag mig för att strunta i det.

Knorren på slutet (ni vet det som visas efter sluttexterna i "Vänner") utspelade sig på flygplatsen Stansed på måndagen. Vi stod i kö för att, med en kvarts marginal, checka in för hemresan och pratade intensivt med en annan svenska som stressat dit för att hinna med samma plan. Plötsligt inser vi att vi står ensamma kvar i kön och att check-in har stängt. What!? Svenskan har tydligen fattat och förklarar att det jobbiga tjutet vi ignorerat (i London är det ju alltid något som låter), var ett brandlarm. Alla skulle evakueras. Jag, som hade bråttom hem för att hinna till en arbetsintervju jag redan ombokat två gånger, fick se mig besegrad av ödets ironi.

Borttappad syster återfunnen.

Sevärd.

Snyggt.

Picadilly circus erbjuder mycket för cruisaren.

...här en tvättäkta Lamborghini. Kommentar, Hanna?

Redo och på väg mot shopping.

Evakuering av Stansed airport.

Oflyt

Okej, nu tar jag tag i det. Dags för en lite utförligare förklaring av de senaste inläggen.
London var planen, som sagt. Fredag klockan ett var det tänkt att jag, bror och syster skulle hoppa in i bilen, åka till Västerås och flyga Ryanair till London för en fyradagarsweekend (min födelsedagspresent). Flygbiljetter, hotellsängar och musikalbiljetter till Mamma Mia var bokade och klara.
Jag, som hade deadline för ett skolarbete på fredag eftermiddag, stressade fram och tillbaka mellan telefon, dator och resväska likt en förvirrad höna hela torsdagkvällen och fredag förmiddag.
- Pass förresten!? Behöver vi det?
Jag och syster stannar upp och stirrar på varandra.
- Nä, Storbritannien är ju med i Schengen, det räcker med ett ID-kort, svarar bror.
Lite senare än beräknat rullade vi tillslut iväg från Uppsala, med våra pass nedstoppade i väskorna för säkerhets skull. Bror körde som en vettvilling för att vi skulle hinna till check-in i tid medan jag satt i baksätet och gnydde skräckslaget. Hela tiden hade jag en lite olustig känsla i magen, som jag försökte tänka bort. Tänk om vi inte hinner...vad gör vi då? Musikalen var samma kväll och vi skulle precis hinna dumpa resväskorna på hotellet, hämta ut biljetterna och glida in på teatern innan den började om allt gick som det skulle. Nästa flyg gick på lördagen.
En timme och många änglainsatser senare står vi och flämtar i check-in på Västerås flygplats. Vi hann.
Vi hälsar käckt på damen bakom disken som ber om att få kolla på våra pass. Jaha, tänker vi och slänger upp dem. Tystnad. Damen skriver något och får en bekymmersrynka i pannan.
- Hmm...hörs det.
Och sen:
- Ida Widberg, vem av er är det? ...Ditt pass har gått ut.

(återkommer med resten av historien när jag haft mitt seminarie om portal hypertension)

...men Surahammar går la bra det med! :) Hamnade i en sommarstuga bland katter, musikinstrument, uppstoppade fåglar och vansinnigt många små tavlor. Mysigt. London kan vänta.

(berättar mer en annan gång...)

Hello Dolly

London here we come! :) Nu flyger jag. Iiiiii.