Oflyt

Okej, nu tar jag tag i det. Dags för en lite utförligare förklaring av de senaste inläggen.
London var planen, som sagt. Fredag klockan ett var det tänkt att jag, bror och syster skulle hoppa in i bilen, åka till Västerås och flyga Ryanair till London för en fyradagarsweekend (min födelsedagspresent). Flygbiljetter, hotellsängar och musikalbiljetter till Mamma Mia var bokade och klara.
Jag, som hade deadline för ett skolarbete på fredag eftermiddag, stressade fram och tillbaka mellan telefon, dator och resväska likt en förvirrad höna hela torsdagkvällen och fredag förmiddag.
- Pass förresten!? Behöver vi det?
Jag och syster stannar upp och stirrar på varandra.
- Nä, Storbritannien är ju med i Schengen, det räcker med ett ID-kort, svarar bror.
Lite senare än beräknat rullade vi tillslut iväg från Uppsala, med våra pass nedstoppade i väskorna för säkerhets skull. Bror körde som en vettvilling för att vi skulle hinna till check-in i tid medan jag satt i baksätet och gnydde skräckslaget. Hela tiden hade jag en lite olustig känsla i magen, som jag försökte tänka bort. Tänk om vi inte hinner...vad gör vi då? Musikalen var samma kväll och vi skulle precis hinna dumpa resväskorna på hotellet, hämta ut biljetterna och glida in på teatern innan den började om allt gick som det skulle. Nästa flyg gick på lördagen.
En timme och många änglainsatser senare står vi och flämtar i check-in på Västerås flygplats. Vi hann.
Vi hälsar käckt på damen bakom disken som ber om att få kolla på våra pass. Jaha, tänker vi och slänger upp dem. Tystnad. Damen skriver något och får en bekymmersrynka i pannan.
- Hmm...hörs det.
Och sen:
- Ida Widberg, vem av er är det? ...Ditt pass har gått ut.

(återkommer med resten av historien när jag haft mitt seminarie om portal hypertension)