Veckans plus: Greys anatomy. Jag har hittat min drog.
Veckans minus: Bieffekterna av min nya drog. Få sömntimmar och färre avklarade artiklar.
måndag, januari 29
måndag, januari 22
En stor dag...
... var det idag, dagen då jag köpte mitt allra första: SL-kort.
Trots att jag bott i Storstan under ett helt år är det alltså inte förrän nu, då jag flyttat hem till mor och far ute på den uppländska landsbygden, som jag helt otajmat går och köper ett månadskort hos Stockholms länstrafik.
Men nu ska jag bli Pendlare. Göra slut på stämpelångesten. No more shame.
Så, 600 kronor var vad SL fick av mig idag. Och det kan de få, tycker jag. Hoppas de gör något bra med pengarna. Till exempel önskar jag att mina hundralappar blir ett litet bidrag i spargrisen ämnad till efterlängtade inköp av nya tåg. För det är väla på gång, SL? Eller är det sjuttiofem års ålder som gäller innan en stackars nedklottrad plåtlåda på hjul ska få gå i pension..?
Nåväl, jag slutar där eftersom jag fortfarande anser mig distanserad från högljutt gnälleri över SL. Det finns tillräckligt många som gör ändå. SL är bra mycket billigare än UL, med tanke på vad som erbjuds för pengarna! Heja SL.
Det lustiga var iallafall att just idag, inköpet till ära, fick jag för första gången i mitt liv se två biljettkontrollanter på pendeln. En reflex sa åt mig att börja pilla i väskan efter biljett. Istället fick jag se, lysande likt vallmo på en grön sommaräng, detta lilla röda fodral till kortet som alla andra stockholmskisar haft råd med men aldrig jag. Sträckte lite på mig och log förnöjt. Jag är en av dem nu.
Dagens plus: Inte så vansinnigt dumt att vara tillbaka på skolan i Sthlm igen. Dags för temajournalistik och jag insåg, än en gång, att det inte finns någon bättre pluggblandning än min: medicin och journalistik. Jag säger det igen: Oslagbart.
Dagens minus: De stormfällda träden ligger fortfarande som orubbliga vägspärrar i löp/skidspåret. Det blev en halv tur.
Trots att jag bott i Storstan under ett helt år är det alltså inte förrän nu, då jag flyttat hem till mor och far ute på den uppländska landsbygden, som jag helt otajmat går och köper ett månadskort hos Stockholms länstrafik.
Men nu ska jag bli Pendlare. Göra slut på stämpelångesten. No more shame.
Så, 600 kronor var vad SL fick av mig idag. Och det kan de få, tycker jag. Hoppas de gör något bra med pengarna. Till exempel önskar jag att mina hundralappar blir ett litet bidrag i spargrisen ämnad till efterlängtade inköp av nya tåg. För det är väla på gång, SL? Eller är det sjuttiofem års ålder som gäller innan en stackars nedklottrad plåtlåda på hjul ska få gå i pension..?
Nåväl, jag slutar där eftersom jag fortfarande anser mig distanserad från högljutt gnälleri över SL. Det finns tillräckligt många som gör ändå. SL är bra mycket billigare än UL, med tanke på vad som erbjuds för pengarna! Heja SL.
Det lustiga var iallafall att just idag, inköpet till ära, fick jag för första gången i mitt liv se två biljettkontrollanter på pendeln. En reflex sa åt mig att börja pilla i väskan efter biljett. Istället fick jag se, lysande likt vallmo på en grön sommaräng, detta lilla röda fodral till kortet som alla andra stockholmskisar haft råd med men aldrig jag. Sträckte lite på mig och log förnöjt. Jag är en av dem nu.
Dagens plus: Inte så vansinnigt dumt att vara tillbaka på skolan i Sthlm igen. Dags för temajournalistik och jag insåg, än en gång, att det inte finns någon bättre pluggblandning än min: medicin och journalistik. Jag säger det igen: Oslagbart.
Dagens minus: De stormfällda träden ligger fortfarande som orubbliga vägspärrar i löp/skidspåret. Det blev en halv tur.
söndag, januari 21
Se, det snöar
En lång, grön paus sedan gästspelet i oktober men så var vintern tillbaka. Äntligen kan man börja svettas med stavar och längdskidor i spåret! (Låter förmodligen mer hurtig än jag känner mig, men började bli redigt trött på hoppandet över de allt större pölarna under joggingrundorna.)
Det krävdes tydligen en till storm för att barnen skulle få lufta sina nya pulkor. Eller storm och storm förresten, här i Uppsala blåste det mest bort hattar och torra löv. Och så vaknade vi upp till en riktig familjesöndag. Allt grönt, slaskigt och blåsigt är förlåtet. Det enda vi funderar på är vad nästa storm får för gulligt namn.
Lider dock med de 33 000 strömlösa stackarna i sydväst. Trots att en massa levande ljus och oändlig tystnad vid första anblicken kan verka rätt mysigt och skönt, vet jag av erfarenhet hur odräglig den moderna versionen av 1700-talsliv kan vara.
Helgens plus: Grattis Barcelooooona! till titeln Årets nykomling under P3 Guld-galan 2007 igår.
Helgens minus: Att galan inte sänds i TV förrän onsdag kväll.. Nu fick den nyfikne sitta klistrad med örat framför radion, gissa sig till vad som visades på skärmarna (som visserligen lät flashigt) och vad folk egentligen skrattade åt.
Det krävdes tydligen en till storm för att barnen skulle få lufta sina nya pulkor. Eller storm och storm förresten, här i Uppsala blåste det mest bort hattar och torra löv. Och så vaknade vi upp till en riktig familjesöndag. Allt grönt, slaskigt och blåsigt är förlåtet. Det enda vi funderar på är vad nästa storm får för gulligt namn.
Lider dock med de 33 000 strömlösa stackarna i sydväst. Trots att en massa levande ljus och oändlig tystnad vid första anblicken kan verka rätt mysigt och skönt, vet jag av erfarenhet hur odräglig den moderna versionen av 1700-talsliv kan vara.
Helgens plus: Grattis Barcelooooona! till titeln Årets nykomling under P3 Guld-galan 2007 igår.
Helgens minus: Att galan inte sänds i TV förrän onsdag kväll.. Nu fick den nyfikne sitta klistrad med örat framför radion, gissa sig till vad som visades på skärmarna (som visserligen lät flashigt) och vad folk egentligen skrattade åt.
torsdag, januari 18
Snopet, sa supervardagshjälten!
Jag ser allt. Det röda kortet ligger kvar på fällbordet, under tidningen som han just läst klart. Men killen verkar helt lost, går bekymmerslöst iväg mot tågdörrarna och hoppar ut på perrongen.
Jag skakar på huvudet, går fram till bordet, lyfter på tidningen och tar med mig kortet ut på perrongen för att småspringa ikapp den långbente killen. Ett pendelkort är ju värt tusenlappar, tänker jag medlidsamt och ser framför mig hur lättad han ska bli när jag viftar med kortet under näsan på honom.
Men.
Det var inte min dag att bli hjälte. Efter att ha följt efter honom likt en förnöjd stalker till andra änden av stationen, och tillslut lyckats fånga hans mp3-bedövade uppmärksamhet, säger han med ett mättat leende:
- Eh, det där är bara en engångsbiljett. Men tack ändå.
Dagens plus: 1) Har haft en underbar halvdag i Näsby med Nelet och tofsisen Sam 2) Jag är numera en medlem av Uppsala Universitets Jazzorkester! :)
Dagens minus: Min övertro till tidens förmåga att räcka till. Eftermiddagens tre fika och två möten blev till ett möte över telefon. Till våren ser jag fram emot 150% plugg och daglig tågpendling (2h enkel väg) i kombination med oräkneliga styrelse,- förenings,- musik,- och redaktionsengagemang på två orter. Kallas det ambition eller självmordförsök? Jag behöver hjälp.
Jag skakar på huvudet, går fram till bordet, lyfter på tidningen och tar med mig kortet ut på perrongen för att småspringa ikapp den långbente killen. Ett pendelkort är ju värt tusenlappar, tänker jag medlidsamt och ser framför mig hur lättad han ska bli när jag viftar med kortet under näsan på honom.
Men.
Det var inte min dag att bli hjälte. Efter att ha följt efter honom likt en förnöjd stalker till andra änden av stationen, och tillslut lyckats fånga hans mp3-bedövade uppmärksamhet, säger han med ett mättat leende:
- Eh, det där är bara en engångsbiljett. Men tack ändå.
Dagens plus: 1) Har haft en underbar halvdag i Näsby med Nelet och tofsisen Sam 2) Jag är numera en medlem av Uppsala Universitets Jazzorkester! :)
Dagens minus: Min övertro till tidens förmåga att räcka till. Eftermiddagens tre fika och två möten blev till ett möte över telefon. Till våren ser jag fram emot 150% plugg och daglig tågpendling (2h enkel väg) i kombination med oräkneliga styrelse,- förenings,- musik,- och redaktionsengagemang på två orter. Kallas det ambition eller självmordförsök? Jag behöver hjälp.
fredag, januari 12
Tillbaka till livet
Hepphepp! Då var tio veckor av faktainstoppning äntligen avklarad. Jag sov inte en blund inatt (så typiskt mej inför en stor och viktig grej), men ja, jag tror faktiskt det gick bra ändå. Under förutsättning att jag, i mitt halvvakna dvalatillstånd inte förträngt allt jag missat på tentan!
Köpte mig iallafall (börjar det här bli en vana månne?) en söt klänning som belöning. Fett med tenta-/avskedskalasande ikväll ska det bli.
Men först en liten nap.
Dagens lästips för den blask-trötte: http://www.resedagboken.se/Default.aspx?documentId=3&userId=116978§ion=blog
Köpte mig iallafall (börjar det här bli en vana månne?) en söt klänning som belöning. Fett med tenta-/avskedskalasande ikväll ska det bli.
Men först en liten nap.
Dagens lästips för den blask-trötte: http://www.resedagboken.se/Default.aspx?documentId=3&userId=116978§ion=blog
torsdag, januari 11
Jag och mitt förhållande till daglig transport, del 2
Spänning i all ära. Promenader i all ära. Men nää. Ett liv som pendlare kan ta hål på den bäste.
Igår höll jag på att blåsa av vägen under min långa promenad tvärs genom stan på väg till bussen (då stadsbussarna slutat gå på grund av den sena timmen).
Och så idag. Maan. Först får jag vänta en timme på att bussen ska komma. Det regnar ute och jag är allt annat än klädd för utomhusaktiviteter. Nåväl, lite svinn får man tåla. Väl på bussen, tacksam över värmen men hungrig som få, längtar jag bara hem. Jag tar fram ett kompendie för att repetera några system inför tentan. Jag har full koll på var bussen befinner sig, eftersom jag ju åkt sträckan ett oräkneligt antal gånger. Tänkte jag. När jag efter en stund kollar upp och ut genom fönstret för att se om det är dags att plocka ihop och plinga på stoppknappen, är allt bara svart. Jag ser inget som jag känner igen. "Då har vi nog inte ens kommit till Charlottenlund", tänker jag och fortsätter lugnt läsa. Men sen en snabb tanke: "Tänk om.."
Efter en stunds överläggande om jag ska vänta lite till eller slänga mig på stoppknappen, bestämmer jag mig för det senare.
I absolut mitten av Ingenstans står jag sen. En busshållplats. En väg. Skog. Var är jag? Måtte vara den förste på åratal att hoppa av bussen just här....
Alright, nu får pappa komma och hämta mig illa kvickt, tänker jag och tar fram min mobil. Som är...STENDÖD.
-----
Återigen, Vägverket, kan ni inte ta sådana som mig i beräkning när ni mäter upp vägrenens bredd? Tio centimeter räcker inte. Och belysning??
Efter att återigen blivit till allmänt åtlöje (och säkert orsak till några oroade blickar) hos förbipasserande bilister, efter att i en mil ha vinglat omkring med högklackat på en lerig vägren, bokstavligen talat ha blivit duschad i lera från långtradarsläp och nästan nermejat ett otal gånger, inser jag nu betydelsen av bra vägplanering. Och jag inser hur livet måste ha tett sig innan mobiltelefonen uppfanns.
Slutet gott, allting gott. Mätt och varm önskar jag GODNATT! :)
Igår höll jag på att blåsa av vägen under min långa promenad tvärs genom stan på väg till bussen (då stadsbussarna slutat gå på grund av den sena timmen).
Och så idag. Maan. Först får jag vänta en timme på att bussen ska komma. Det regnar ute och jag är allt annat än klädd för utomhusaktiviteter. Nåväl, lite svinn får man tåla. Väl på bussen, tacksam över värmen men hungrig som få, längtar jag bara hem. Jag tar fram ett kompendie för att repetera några system inför tentan. Jag har full koll på var bussen befinner sig, eftersom jag ju åkt sträckan ett oräkneligt antal gånger. Tänkte jag. När jag efter en stund kollar upp och ut genom fönstret för att se om det är dags att plocka ihop och plinga på stoppknappen, är allt bara svart. Jag ser inget som jag känner igen. "Då har vi nog inte ens kommit till Charlottenlund", tänker jag och fortsätter lugnt läsa. Men sen en snabb tanke: "Tänk om.."
Efter en stunds överläggande om jag ska vänta lite till eller slänga mig på stoppknappen, bestämmer jag mig för det senare.
I absolut mitten av Ingenstans står jag sen. En busshållplats. En väg. Skog. Var är jag? Måtte vara den förste på åratal att hoppa av bussen just här....
Alright, nu får pappa komma och hämta mig illa kvickt, tänker jag och tar fram min mobil. Som är...STENDÖD.
-----
Återigen, Vägverket, kan ni inte ta sådana som mig i beräkning när ni mäter upp vägrenens bredd? Tio centimeter räcker inte. Och belysning??
Efter att återigen blivit till allmänt åtlöje (och säkert orsak till några oroade blickar) hos förbipasserande bilister, efter att i en mil ha vinglat omkring med högklackat på en lerig vägren, bokstavligen talat ha blivit duschad i lera från långtradarsläp och nästan nermejat ett otal gånger, inser jag nu betydelsen av bra vägplanering. Och jag inser hur livet måste ha tett sig innan mobiltelefonen uppfanns.
Slutet gott, allting gott. Mätt och varm önskar jag GODNATT! :)
måndag, januari 8
Tillbaka till vardag och BMC
Inget roligt har hänt sen sist, så idag skriver jag bara en liten lapp.
Tenta på fredag -> plugg, plugg, plugg varje dag fram tills dess. Idag kände jag, allvarligt talat, hur min hjärna började få svårt att få plats därinnanför kraniet av all faktainproppning.
Fler bilder från fjällen, för den nyfikne, finns på: http://www.litzell.se/transtrand/
Inget roligt har hänt sen sist, så idag skriver jag bara en liten lapp.
Tenta på fredag -> plugg, plugg, plugg varje dag fram tills dess. Idag kände jag, allvarligt talat, hur min hjärna började få svårt att få plats därinnanför kraniet av all faktainproppning.
Fler bilder från fjällen, för den nyfikne, finns på: http://www.litzell.se/transtrand/
onsdag, januari 3
Dagens tips: Rösta på I'm from Barcelona på http://www.sr.se/cgi-bin/p3/p3guld/index.asp
De tisslar att de kommer göra årets gala historisk om de vinner...
Nej, det här är ingen reklamblog. Men jag känner starkt i lilltån att de här är värda ett pris, inte bara för att de är så rara, utan helt enkelt för att så här ska riktig musik låta. Och glöm Idol och Fame Factory - så här ska riktiga stjärnor bli till. Läs mer om och lyssna på www.myspace.com/imfrombarcelona
Fred ut!
tisdag, januari 2
Borta bra men hemma bäst.
Så är det, trots att jag haft en närmast euforisk nyårsvecka i Sälen med en brokig skara trevliga människor. Snön gjorde fjällen gnistrande fjäll-lik redan ett dygn efter att vi kommit upp, men de flesta trotsade traditionen och struntade i skidåkning ändå. Istället åkte vi pulka på kalfjället, vandrade, bastade, bubbelbadade, snöbadade (!), lärde oss wienervals, red Islandshästar och skapade fulländad lägerkänsla med sällskapsspel och obligatoriska hyss. Jag är nöjd. :) Men så otroligt trött.
Godnatt!
Dagens tips för den bortgjorde (eller den som funderar på en karriär som nyhetsuppläsare): http://media.putfile.com/Ekot
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
