torsdag, januari 11

Jag och mitt förhållande till daglig transport, del 2

Spänning i all ära. Promenader i all ära. Men nää. Ett liv som pendlare kan ta hål på den bäste.
Igår höll jag på att blåsa av vägen under min långa promenad tvärs genom stan på väg till bussen (då stadsbussarna slutat gå på grund av den sena timmen).
Och så idag. Maan. Först får jag vänta en timme på att bussen ska komma. Det regnar ute och jag är allt annat än klädd för utomhusaktiviteter. Nåväl, lite svinn får man tåla. Väl på bussen, tacksam över värmen men hungrig som få, längtar jag bara hem. Jag tar fram ett kompendie för att repetera några system inför tentan. Jag har full koll på var bussen befinner sig, eftersom jag ju åkt sträckan ett oräkneligt antal gånger. Tänkte jag. När jag efter en stund kollar upp och ut genom fönstret för att se om det är dags att plocka ihop och plinga på stoppknappen, är allt bara svart. Jag ser inget som jag känner igen. "Då har vi nog inte ens kommit till Charlottenlund", tänker jag och fortsätter lugnt läsa. Men sen en snabb tanke: "Tänk om.."
Efter en stunds överläggande om jag ska vänta lite till eller slänga mig på stoppknappen, bestämmer jag mig för det senare.
I absolut mitten av Ingenstans står jag sen. En busshållplats. En väg. Skog. Var är jag? Måtte vara den förste på åratal att hoppa av bussen just här....
Alright, nu får pappa komma och hämta mig illa kvickt, tänker jag och tar fram min mobil. Som är...STENDÖD.
-----
Återigen, Vägverket, kan ni inte ta sådana som mig i beräkning när ni mäter upp vägrenens bredd? Tio centimeter räcker inte. Och belysning??
Efter att återigen blivit till allmänt åtlöje (och säkert orsak till några oroade blickar) hos förbipasserande bilister, efter att i en mil ha vinglat omkring med högklackat på en lerig vägren, bokstavligen talat ha blivit duschad i lera från långtradarsläp och nästan nermejat ett otal gånger, inser jag nu betydelsen av bra vägplanering. Och jag inser hur livet måste ha tett sig innan mobiltelefonen uppfanns.

Slutet gott, allting gott. Mätt och varm önskar jag GODNATT! :)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Va! Gick du hela vägen hem?? Hur lång tid tog det? Kram!

Ida sa...

Det tog nästan en timme. :/