En stor dag...

... var det idag, dagen då jag köpte mitt allra första: SL-kort.
Trots att jag bott i Storstan under ett helt år är det alltså inte förrän nu, då jag flyttat hem till mor och far ute på den uppländska landsbygden, som jag helt otajmat går och köper ett månadskort hos Stockholms länstrafik.
Men nu ska jag bli Pendlare. Göra slut på stämpelångesten. No more shame.
Så, 600 kronor var vad SL fick av mig idag. Och det kan de få, tycker jag. Hoppas de gör något bra med pengarna. Till exempel önskar jag att mina hundralappar blir ett litet bidrag i spargrisen ämnad till efterlängtade inköp av nya tåg. För det är väla på gång, SL? Eller är det sjuttiofem års ålder som gäller innan en stackars nedklottrad plåtlåda på hjul ska få gå i pension..?
Nåväl, jag slutar där eftersom jag fortfarande anser mig distanserad från högljutt gnälleri över SL. Det finns tillräckligt många som gör ändå. SL är bra mycket billigare än UL, med tanke på vad som erbjuds för pengarna! Heja SL.
Det lustiga var iallafall att just idag, inköpet till ära, fick jag för första gången i mitt liv se två biljettkontrollanter på pendeln. En reflex sa åt mig att börja pilla i väskan efter biljett. Istället fick jag se, lysande likt vallmo på en grön sommaräng, detta lilla röda fodral till kortet som alla andra stockholmskisar haft råd med men aldrig jag. Sträckte lite på mig och log förnöjt. Jag är en av dem nu.

Dagens plus: Inte så vansinnigt dumt att vara tillbaka på skolan i Sthlm igen. Dags för temajournalistik och jag insåg, än en gång, att det inte finns någon bättre pluggblandning än min: medicin och journalistik. Jag säger det igen: Oslagbart.
Dagens minus: De stormfällda träden ligger fortfarande som orubbliga vägspärrar i löp/skidspåret. Det blev en halv tur.