Ett litet blygsamt försök att uppdatera en sedan länge negligerad blog (efter påminnelse från amöbaboy).
Eftersom så lång tid har gått vet jag varken var jag ska börja eller sluta. Så jag skriver helt enkelt ett "hej" och berättar: jag lever och mår bra. Hemtenta, salstenta, praktiska prov och högskoleprov ligger på bordet och allt arbete på datorn känns liksom som ett nödvändigt ont. Men jag lovar att återkomma när mitt liv blir lite roligare! :)

Dagens plus: Mail från lillstrumpan i Afrikat! :) Min syster är den bästa på jorden.
Dagens minus: Det var nattsvart ute redan klockan 18! Att ta sig en joggingtur då var inte att tänka på. Mina intjänade kaloribonusar får därmed stå inne tills imorgon.

Sömnbrist är supersalvan!
Idag, vände min smått depressiva neggo-vecka. Inte en minut för tidigt. Igårkväll stannade jag vid datorn för att skriva artiklar och ta igen framskjutet pluggande. Då visste jag inte att det skulle dröja ända till 05.45 tills jag var färdig, men utebliven sömn verkade inte bli några som helst problem. Snarare tvärtom! Idag har jag varit speedad som sällan förr, gjort alla saker jag inte haft lust eller motivation till innan, skrattat en hel lunch med tjejerna i klassen, motionerat och känt mig duktig och bra igen.
Trots att bussen var sen som vanligt i morse. Trots att jag därför kom 20 min försent till lektionen. Trots att en spindel försökte krypa under min tröja på lunchen. Trots att jag fortfarande delar rum med min (dock älskade) bror.

Övrigt: Fick tummen ur och startade det länge planerade enmansföretaget i torsdags. *Skrammel av vuxenpoäng*
Dagens plus: Det är fortfarande sommar. Min kusin badade i havet i helgen.
Dagens minus: Uppsala länstrafik. Nu har min kittel runnit över.

Men sedan i söndags har få saker gått min väg... Det är det enda jag märkt sedan landet fått ny ledning (eller har vi det? vem styr kajutan just nu egentligen? de gamla är upptagna med att packa ihop och de nya är upptagna med att planera medan de väntar på att få komma in. Ghahh!)
Nåväl, jag ska inte säga så mycket om de senaste dagarna, för det är bara tråkig läsning. Strul, krångel och besvär. Med teknik, pengar och tidsplanering (tja, rätt uppenbart kanske när jag uppdaterar kl 02.11 onsdag natt?).
Nä, nu måste nåt kul hända snart!

Förväntan blev bara väntan...

I söndags var jag på min allra första valvaka. Erik (som bjudit mig) och jag anlände till kd:s högkvarter för kvällen strax efter utsatt tid och var därför bland de första som kunde sätta sig ned vid de uppdukade borden i Sergel Plazas stora konferensrum. Från våra reserverade platser hade vi perfekt utsikt över de två stora projektorskärmarna som visade TV4 och SVT:s sändningar. Underbart! Det här blir nog en höjdarkväll, tänkte jag.
Vi var fortfarande ensamma vid vårt bord när vi började ta för oss av buffén vi sett fram emot hela eftermiddagen. Den var, om än välsmakande, lite på gränsen till att få kallas buffé... Men nåväl. Folket (engagerade, valarbets-trötta hel- och deltidspolitiker) trillade in, den ena valrapporten avlöste den andra och möttes av applåder alternativt buande och spontana "va!?". Däremellan fylldes sändningarna av de traditionsenliga analyserna. Sorlet fortsatte. Gästerna pratade valkampanj, siffror och distrikt. Allteftersom tiden gick kom jag på mig själv med att vilja gäspa oavbrutet. Inbjuden på finmiddag, omringad av kameralampor och samhällsengagerade debattörer, på politikerårets mest betydelsefulla kväll, satt jag och gäspade. Så fel det kunde bli!

...men sen hände allt på en gång

Klockan närmade sig tio. Drygt tre timmar hade gått sen vi kom och middagens huvudperson, herr Hägglund, hade fortfarande inte kommit. Våra förträffliga platser framme vid scenen var för länge sedan snodda av ett till synes arrogant par (de noterade oss inte varken när vi demonstrativt ställde oss bakom dem eller när jag efter ett tag tog upp min jacka, som de slängt på golvet, och hängde tillbaka den på min stol). Väntan blev nästintill outhärdlig. Men så, när vi tryckt i oss ännu en bit cheesecake och inget mer fanns att hitta på, spreds ryktet om att han var på väg. Vi trängde in oss i folksamlingen vid ingången men lyckades ändå bara skymta de markerade glasögonen och välkammade håret när han äntrade lokalen tillsammans med ett team av kamerafolk. Ungefär samtidigt som Hägglund påbörjade sitt tal till kd-folket gjorde Persson entré på sin egen valvaka och gav det efterlängtade beskedet om vem som kunde se sig som vinnare av valet (vilket i skrivande stund inte är någon hemlighet längre). När tillslut även gästerna på vakan fått höra nyheten, förvandlades plötsligt den dämpade middagen till ett vilt partajande. Alla 30 minus vrålade diverse småtöntiga ramsor om att de lyckats pensionera Persson, folk hoppade upp på stolar och bord och dansade segerdanser till "I'm so excited" och andra storslagna partyhits. I ett nafs var alla 30 plus som bortblåsta. Kusligt, funderade nästan på om vi blivit "left behind".
Men det struntade kidsen i. Vi (jag inkluderar naturligtvis mig själv i 30 minus-skaran) vandrade vidare ned till fontänen vid Sergel för några uppfriskande dopp framför kamerorna. Det var fritt fram för den som ville göra bort sig i TV, och chansen togs. Vad sägs om att flasha sig med ett par blöta, vita kallingar i direktsändning?
Som en god opartisk journalist stod jag vid sidan och iakttog spektaklet...även om jag var lite sugen på att göra dem sällskap i den ökända pölen. :)
Mitt i folkskaran stod en lång, vithårig man med båda pekfingrarna instoppade i öronen och följde uppmärksamt alliansens ungdomsförbundares ljudliga badande.
Hur kunde jag lämna kameran hemma?

En underlig men trevlig kväll blev det iallafall. Och jag kan inte låta bli: grattis Sverige! Äntligen nytt folk på rummen i maktens korridorer.
Godnatt.

Evreka! Jag ska bli forskare!
I förrgår följde jag med min klasskompis ned till en av skolans labkorridorer, där hon jobbar som forskarassistent. Inne i de små rummen stod bänkar och hyllor belamrade med komplicerad apparatur, pipetter, glasbehållare och petriskålar märkta med små tejpbitar för att noggrannt hålla innehållet - små muterade maskar eller kanske bakterier - isär. Från kylrummet spred sig en vag, unken doft.
Luften i labrummen stod nästan still. Här hände det spännande saker, men långsamt. Mycket långsamt, och med millimeterprecision. Jag blev kär.

Men åter till vardagen: Idag kom min efterlängtade laptop! Äntligen kan jag bli helt mobil :) Får bara se upp så jag inte blir teknik-stressad...
Nåja, morgondagen tar nog hål på det i så fall. Då blir det nämligen en musiktripp till Falun med Micke Fhinn & team. Skönare människor får man leta efter!

Inte konstigt att de från Barcelona är populära - de vet vad publikkontakt innebär. På riktigt. Glada sånger om lågstadielivets ups and downs tillsammans med sköna sjuttiotalsoutfits, ballonger, såpbubblor och telefonkatalogskonfetti, gjorde kvällen till ett enda stort barnkalas. (Ja, jag är lite partisk förstås men det kvittar nog i det här fallet :)

Söndagskvällen blev också en resa tillbaka i tiden; hela familjen samlade sig kring köksbordet och spelade spel, åt popcorn och blev galna. Mys! Vissa stunder längtar jag till åren då man levde lycklig i okunskap om vad skattejämkning, kurslitteratur, partipolitik och hemtentor var. Suck. Mer lek till folket..!
Imorgon lämnar min älskade lillasyster Sverige för fem månader hos barnen i Kenya. Usch, vad ledsamt. Nu får jag leta surrogatsystrar som kan låna ut en axel eller två för mig att luta mig mot mot tills hon kommer tillbaka...

Jag kommer nu försvinna ett tag från bloggvärlden till förmån för långa stunder i diverse universitetsbibliotek, på seminariediskussioner, med uppsatsskrivande och i föreningsliv.
Men håll till godo och må väl tills nästa rendezvous :)

1) Barnkalas! 2) Fr Barcelona/Jönköping: Galna goingarna Tina & Olof Gardestrand (typ nygifta!) och till höger en hänförd fotograf med en något lustig grimas...

Ny frisyr = ny bild

Igår var den årliga storslagna välkomstceremonin för alla nya Uppsalastudenter (=recentiorer). Jag och mina klasskompisar blev översköljda av lappar från politiska partier, diverse företag och annat. Här finns allt man nånsin skulle komma på tanken att önska, och naturligtvis lite till: Roddförening, aikido-förening, teaterförening, filmförening, studentorkestrar, körer och kristna studentföreningar i massor.

På kvällen hade Norrlands sin reccemiddag, bjöd på chili con carne och underhållning av Norrlands kör och jazzorkester. Kul! Ännu fler föreningar att bli indragen i om man så skulle vilja och ha tid - vilket jag tyvärr inte alls har. :( Jag har faktiskt inte ens tid att gå på mina föreläsningar... idag hade jag den första här i Uppsala, men var tvungen att stanna hemma för att hinna läsa på till en diskussion med journalisterna i Sthlm.

Nåväl, nu är det helg igen! :) Ska försöka stanna hemma så mycket som möjligt så jag hinner umgås med lillstrumpan innan hon åker iväg till Afrika! (Men I'm from Barcelona på V-Dala imorrn kväll missar jag inte...)
Godnatt!

Ojdå! Dagarna flyger iväg och bloggen är en av det massiva berg av viktiga saker som blir lidande. Men nu skärpning. För nu blir det en sån här långdragen fullängdare igen. Orka?

Lördag
Jag tog i från tårna för att hinna med två kalas - Petronellas inflytt/födelsedag i Märsta och nolleavslutningen i Uppsala. Det lustiga är att jag nästan klarade det! Men först missade jag två bussar (jämmer och grämelse), chansade på nästa och hamnade istället i Knutby. Kalaskul, eller hur.
Nästan två timmar sen kom jag iallafall dit jag skulle, hade trevligt i ett par till (lärde mig bland annat ett flertal buggsvängar! och träffade en oväntad bekant - Peppes barndomskompis visade sig vara en trummis jag spelat/sjungit ihop med på en skiva) innan jag hoppade på tåget tillbaka. Dansgolvet på Döbeln var i full gång när jag anlände för att fira att min nollegrupp...vad var det jag sa...vunnit poängjakten! Jag vet, det låter ju urtöntigt, men alltså: Nollas första gången gör man bara en gång i livet.
Nåväl, efter en övernattning hos söta Josefine, åkte jag hem till Bärby för att ta en snabbdusch och packa om väskan innan det var dags för Stockholm igen. Schemat var fullspäckat: återträffar, fika, föreläsningar och en hel massa administrativt rodd.
Först en snabb sväng ut till Rålis för att krama om den saknade Cornelien som anlänt från Washington, och sen till Flemingsberg för häng med gamla kära Södertörnare hela kvällen. En hel sommar skulle (försöka) tas igen.

Måndag
Ont i halsen hade vid det här laget gått över i riktig förkylning, så sjungningen med den underbara Söderskören i aulan på morgonen gick väl sådär.
Upprop och en massa information om kursen med spillran som är kvar av vår klass: 11 (elva)stycken. Mm. Hm. Jaha.
Styrelsemöte med Jouker och fika med Elin drog ut på tiden, så jag missade sista tåget hem till Uppsala. Oups. Men SL kan ibland lösa sådana kommunikationsproblem.

Tisdag
Upprop i Uppsala. Ännu mer information, information, information. Kurslitteratur, ämnesområden, glöm inte!, gruppindelning, schema, introduktion till en identitet som sjuksköterska... Nu började insikten gripa ett hårt tag om min strupe: hur i hela friden ska jag lyckas pussla ihop de två programmen med livet i behåll? Förvirring och identitetskris var ett faktum. Jag trivs ju så bra med den nya klassen och inte minst universitetet här i Uppsala, men vad vill jag egentligen? Mina kurslärare förstod snabbt läget och svarade på mina ingående schemafrågor med en ton av skepticism.
Men när det nya uppdaterade sjuksköterskeprogrammet lite senare invigdes till tonerna av storbandsjazz och med teatershow och gratisbuffé (jag vet, hur ofta har man en tillställning för en sådan enkel sak som lite förändringar i ett program?), glömdes alla bekymmer för en stund.

Onsdag
Ännu tröttare och ännu sjukare orkar jag inte längre tänka på hur en termin med 200-procentig studietakt kommer att arta (eller urarta) sig. Dagens fortsättning på det gigantiska informationsblocket om universitetets organisation, avdelningar, hemsidan och alla bibliotek muntrade inte upp. UpUnet hit och DISA dit. "PingPong" heter vårt nätverk förresten. Ett passande namn för hur jag känner mig just nu.
Jag är i alla fall ett steg närmare att hoppa den här första kursen, som för övrigt inte kommer hjälpa mig nämnvärt i min väg mot en dubbelexamen i medicin/journalistik. Det känns skönt men samtidigt tungt. Min studiehistoria består av ett register med bara avklarade kurser, och jag hade lite kaxiga planer på att låta det fortsätta se ut så.

Imorgon blir säkert en glad dag igen, förutsatt att jag inte vaknar med feber. Reccemottagning i Universitetshuset och sedan gratis middag på Norrlands hela kvällen. Trevligt, jajemän!
Godnatt!!

Pst. Okej, okej. Jag hörde till dem som jag tyckte passade mindre bra i sjukhussvamp, så jag hade inte direkt lust att vara fotomodell under nolle-p. Men för er skull, varsågoda! Jag står något till höger om bildens mitt.

Sista nolledagen, jag är trött och sjuk. Trots det blir det dubbelt upp ikväll - klassfest med stockholmarna i Märsta och sen tänkte jag kila tillbaka till Uppsala för att inte missa finalen på nollningen: vilken grupp var duktigast vann det "otroligt fina" priset? Jag tror iallafall att min grupp har en god chans.
Lite bilder på "sjukhussvamparna i stan"
Brännboll och korv i Ekonomikumparken. Johanna mumsar i det blöta gräset. Brr!

Weeei! Eller...wööh! Dagarna har tappat all ordning och reda. Vaknade halv tolv idag (sen kväll igår) och bussen jag var tvungen att ta för att hinna med dagens nolleuppdrag gick 12.05. En banan till frukost, tuggummi istället för tandborste och så iväg. En i "min nya klass" bor också härute på landet, så vi tog sällskap.
Idag blev det tillslut ett dopp i fontänen vid centralstationen (gissar att precis alla nollor i den här stan blött sina fötter i den pölen nån gång), puss-insamling utanför Forumgallerian, små grodorna på mittrefugen på Stora torget, informationssökning om klamydia (något som tydligen är oumbärligt för alla studenter här), spex, samt "Vintern rasat" med gästartister vid Carolina Rediviva. Mycket skratt, kreativitet, nya kontakter, pinsamheter och inte minst: fjäskande för nollegeneralerna. Allt för att få poäng förstås.
"Vad var det du hette nu igen?" och "var kommer du ifrån?" hörs i det fortfarande lite trevande småpratet mellan oss svampar, medan turister och nyfikna förbipasserande frågar oss om vi rymt från operationsbordet.
Jag börjar verkligen gilla mina nya kursare här, hoppas jag inte fäster mig för mycket eftersom jag inte ska läsa med dem så länge.
Nu är jag iallafall hemkommen igen, efter en lång och slitsam dag. Fötterna är fulla av blåsor, benen värker, magen protesterar mot helknasiga matvanor, halsen känns farligt nära en infektionshärd och kroppen vill bara sooova. Så det ska jag göra nu.
Men först en kort rättelse av gårdagens text: När jag skrev sjukhussvampar menade jag förstås sjukhusmössor, aka svampmössor. Sjukhussvamp lät väl lite läskigt att ha på huvudet... Uh.
Ni förstår när ni ser bilderna, som jag hoppas kommer snart! Tekniken strular idag igen :(
Godnatt!

Å, så skoj! :) Idag har jag blivit Uppsalastudent också, på riktigt! (läste en 2-poängskurs i höstas men det räknas liksom inte) Registrerade mig och skrev in mig på Norrlands nation. Känner mig som en norrlänning i hjärtat eftersom det faktiskt är där jag är född!
Snart ska jag iväg och bli nollad, så ni som är i stan: håll utkik efter en liten blond förvirrad tös med sjukhus-svamp på huvudet! Det kan vara jag.
Puss och iväg!

Imorgon börjar jag skolan igen. Konstigt, det känns lite som det gjorde i högstadiet, när man med skräckblandad förtjusning insåg att hösten kommit på allvar. Trots att jag redan studerar på högskola/universitet sedan ett år tillbaka, känns det ändå som att nåt stort och nytt i mitt liv ska börja. Det måste vara Uppsalas enorma studentfeeling som gör det.
Men så idag shoppade jag iallafall lite nya höstkläder och sånt som är bra att ha när man är lite skolstart-stissig.

De senaste dagarna har varit underbart efterlängtat sköna, så jag har inte ens brytt mig om att uppdatera här. I lördags var jag på fest i Farsta (!) hos kalaspinglan Matilda. Sofistikerad start med Sofie plus pojkvän, sen drog de dekadenta spexnissarna som en virvelvind genom lägenheten och lämnade inte en själ oberörd.
Helt klart lugnare blev det däremot på söndagen, när lite Uppsalafolk kom hit ut till landet och vi töntade oss med Skip-bo och Uno hela kvällen. Mys.

På begäran - här kommer bilder från den senaste veckan också:

Från vänster längst upp: 1) Noa är flitig på köksfronten 2) Fia har en behaglig vy 3) Chokladkaka efter tacopajen smakade himmelskt 4) Sofie med pojkvän, fina trots lite sudd 5) Köksuppställning fr v: Sofie igen, moi, Matilda, Cajsa å så Nils- "Unghanse" Tomas

Jag hade nästan glömt hur det känns att vara ledig på riktigt: att få sova tills man sovit klart, äta frukost tills man får tråkigt, skita i smink och dagens klädstil, glida runt och göra bara sånt man känner för. Precis så har min torsdag varit. Älskar det.

Igår blev det tacopajkväll hos Noa. Det var verkligen himmelskt gott! Kom på att det kan vara rätt kul att laga mat, så länge tid och sällskap finnes!!
(Försökte ladda upp bilder också, men den här sajten verkar ha invändningar mot det idag)

Igår flyttade också hyresgäst nummer ett in i sitt rum här på övervåningen. Idag kom nummer två. Så nu är alla rummen upptagna och jag har flyttat in i syster Elins rum (som lyckligtvis är stort nog för två personer) med alla mina grejer. Allt är en enda röra med kläder, prylar, kläder, prylar och papper. Men det gör inget. Konstigt nog så älskar jag det, också. Charmigt på nåt vis. (Jag är en konstnärssjäl? Tror det.)

Nu har jag landat ännu lite mer och haft tid att börja tänka lite på det som ligger längre fram än imorgon. Hösten till att börja med: Plugg i Sthlm och Uppsala. När börjar jag skolan egentligen? Eftersom jag inte fått nåt hemskickat från Uppsala kunde jag ju lika gärna haft upprop idag såvitt jag visste, så jag ringde till universitetet. Kollade också upp studiebidrag, stipendier, pendling, laptopköp mm.
Och nej tack och lov, det var inte upprop idag. Nästa onsdag däremot. Tjoho! :) Ser verkligen fram emot det. Älskar ju medicin och allt med det.
Det verkar också, skojigt nog, som att jag kan lyckas få ett stipendium på en inte helt oansenlig summa pengar. Jag har förtur till ett stipendium från en fond som bildades år 1695 (!) av gamla förfäder till mig! Spännande. Ska söka så fort blanketterna kommer hem.
Nu tänkte jag passa på att ladda upp några bilder från helgen:

1) Två helgoa tjejer: Louise (vars tältplats jag tackade nej till) och Ulle från Jönköping/Göteborg. 2) Filip, vars hjärta alltid rymmer en vän i nöd. Tack! Du kunde ju inte hjälpa att husvagnsgolvet var kallt och hårt. 3) och 4) Anderson, bandet jag tidigare intervjuat, gjorde en succéspelning på campingscenen. Jag och resten av publiken wanted more! 5) En liten bit av den kilometerlånga campingen 6) Den omdiskuterade Tomas Andersson-Wij spelade en visa i ordentliga glasögon. 7) Finaldags i "Kristen Cup" 2006 8) Nuttinuss, stackars liten! Min adorable minisyster Marina har just brutit handen.

Dagens inlägg blir långt, är min gissning! Har ju inte uppdaterat sen i tisdags, och mycket har hänt sen dess. Orkar du läsa? Sätt dig bekvämt.

-----Dagarna fem-----

ONSDAG
Sista heldagen på jobbet blev sannerligen den mest dramatiska hittills. Jag, som tänkte använda dagen till att knyta ihop mina säckar och greja med lite slutfix innan min tid på tidningen var över, fick tänka om helt efter onsdagsmorgonens redaktionsmöte. Precis innan vi skulle avsluta, vidarebefordrade jag ett par tips jag tagit emot under veckan. Redaktionschefen nappade och kläckte snabbt: "Åk ned till Göteborg. Du är väl under 26? Då kostar det bara runt 300 att flyga".
Jag, som helt förbryllad först trodde att han skämtade, fick genast börja pussla ihop ett resschema. Snabbt, snabbt boka intervju, flygbiljetter, skjuts från Landvetter, tåg till Arlanda? Nä, bilen blir bättre och billigare. Ja, just ja, parkering på Arlanda kostar en slant. Vad handlade det hela om nu igen? Ut på Internet för snabbresearch! Hinner jag med lunch innan jag åker? Knappt nån bensin kvar i bilen! Pappaa! Hur kör man på Arlanda? Åk NU!
Jag slängde mig i gamla Forden, gasade på hela vägen till Arlanda medan jag samtidigt försökte kolla på biljetten vilken terminal planet skulle gå ifrån. Noll information. Jaha.
Parkering, ja. Missade första infarten. Hur sjutton kommer man tillbaka? Inomhusparkering är dyrare, men skit samma, jag hinner inte runt en gång till. Hur funkar infartsbomsapparaten då?? Bommarna öppnar sig ju inte! Pappaaaa! Jag ringer och skäller och pappa förklarar igen. Det hjälper inte. Tillslut hittar jag ännu en infart till en utomhusparkering. Bommarna funkar. Jag rusar in på terminal fyra. Bingo! Bara upp för trappan och så check-in om två minuter. Phew!!
När jag sitter på planet och pustar ut, på en lyxig plats nästan längst fram, blir jag orolig på ett annat sätt. Vad i hela friden gör jag här? Tidningen lägger ut tusenlappar på att jag ska till Göteborg och rapportera, vilket innebär att jag förväntas leverera därefter. Shit. Hoppas intervjuoffrena säger nåt bra. Hoppas kameran funkar. Hoppas jag hittar rätt. Hoppas...
Planet landar bara nån halvtimme senare. Crazy. Jag är i Göteborg. Ringer min gode Göteborgsvän Rikard, som senare möter upp vid flygbusshållplatsen och lotsar mig till Ullevi.
Sex timmar och elva intervjuer senare springer jag bredvid Göteborgskompis nr 2, den goda Zandra, tillbaka till centralen från en megafest vid Frihamnspiren. Trots ett gott försök missar jag den tidiga flygbussen. Så jag sätter mig på nästa och håller tummar och tår för att jag ska hinna med planet hem. Landvetter må vara litet, men det gör det tydligare inte lättare att hitta. Final call!?! Var?? En besvärad värdinna ringer ombordpersonalen och ber dem vänta på mig. Jag springer iväg, åt fel håll. Ner igen, genom security och så upp igen. Värdinnorna står och ler när jag fämtandes ber om ursäkt och ger dem min biljett.

Trött och omtumlad svänger jag in på grusplanen hemma i Uppsala. Vilken dag. Och än är den inte över. Kockan har slagit in torsdag när jag sätter mig vid datorn för att skriva ihop de två artiklarna. En timmas sömn är allt som återstår när jag skickat iväg dem.


Frihamnspiren Göteborg. Jake och Rikard (från högskolan i Sthlm) är på väg till Snook-konsert, medan jag och Zandra (fotografen) stressar därifrån. Planet hem går om en timme. Jag ser ändå rätt glad och obekymrad ut, eller hur? Fick ju iallafall tillslut träffa ett par av de saknade vännerna.

TORSDAG
Absolut sista dagen på jobbet. Halvt medvetslös grejar jag klart allt, bjuder kollegor på avskedsfika och börjar planera för nästa äventyr, Frizon. Bokar tåg och presspass. Det löser sig nog bra, tänker jag. Kanske kan sova lite på vägen dit. Men nu bestämmer sig någon för att sätta alla käppar i mina redan vingliga hjul. Fixandet drar ut på tiden, mamma som skulle hämta upp är iväg på akuten med lillsyster och jag har inte längre någon chans att hinna hem och packa innan tåget går. Får ta nästa. Elin smiter från jobbet för att skjutsa hem mig, jag vrålpackar men glömmer i min trötthet både det ena och andra: sovsäck och liggunderlag. Skit samma, det löser sig väl, tänker jag som vanligt. Snabbshoppar (bokstavligt talat) en proffsig väska till min nya skrytkamera, och så är jag iväg.
Väl framme på det charmiga festivalområdet utanför Kumla blir jag varse att varken presspass, inträdesbiljett eller sovplats inte kommer lösa sig särskilt enkelt.
Men jag kommer in. Träffar på ett par goa gamla vänner som jag fördriver kvällen med, innan jag återigen börjar bekymra mig över var i all världen jag ska sova. Det är svinkallt ute, så för mig att krypa ner i mina sidenreselakan inuti ett tält, är otänkbart. Det slutar med att en killkompis från Öland hyser in mig i sin husvagn, tillsammans med tolv andra grabbar. Killskämten viner genom luften, precis som vädersläppen. På husvagnsgolvet är det ganska exakt lika kallt som under bar himmel och jag ligger och skakar mig igenom ännu en sömnlös natt.

FREDAG
Jag vill bara hem. Hur kunde jag ta min torra, varma, mjuka säng hemma i Uppsala för givet?
Nåja. Jag skulle ju rapportera lite kort från festivalen också. Jag gör det snabbt så jag kan åka sen, tänker jag. Men kollegan, ordinarie rapportör från festivalen, är visst på semester. Jag ska ta hand om artistintervjuerna! Hurdå, närdå, vardå? Några snabba samtal leder till en misslyckad intervju (artisten hann precis fly intervjuplatsen innan jag hunnit gasa fram). Leta, leta. Fråga, fota, fundera, anteckna. Fredagen blir en lång arbetsdag.
En ängel till vän ger mig nattplats i sitt tvåbäddsrum på folkhögskolan intill, och jag får äntligen sova ut.

LÖRDAG
Klockan hinner slå tolv innan jag vaknar med ett ryck och inser att jag bara intervjuat folk över trettio. Jag skulle ju skriva för ungdomssidorna!
Som tur är ställer ett par vänner upp på att träffas och svara på frågor. Jag skyndar mig till festivalen och river bokstavligt talat av en intervju. Hur kommer detta sluta? är min ständiga undran.
Men nu är jag redo att åka hem. Har inte hunnit festivala så mycket på egen hand som jag önskat, men det får vara. Nästa år kanske.
Min ängel till vän skjutsar mig till tåget i Kumla. Jag sitter hela vägen till Uppsala och försöker greppa de senaste dagarnas händelser.
Det blir en efterlängtad slappkväll hemma, bara jag och syster Elin. Mys, vad bra kväll det blir.

SÖNDAG
Vaknar sent och gör allting jättelångsamt. Jag har precis klätt på mig kläderna för dagen, när klockan slår 18 och Elins Afrika-avskedsfest börjar. Kanske dags att börja skriva artiklarna?
Imorgon.
Vi ses imorgon.

-----Slut på meddelande!-----

Bara en och en halv dag kvar på jobbet nu! Nedräkningen är igång.
Dagen blev jättebra, mest tack vare en mycket lyckad långlunch med tjejerna nere vid ån. Felicia, fortfarande nybakad bilist, körde oss andra på tjugo plus in till stan för att äta oss mätta på lyxig sallad från... (ja, vad heter restaurangen nu, Flis?) ...ute i ett strålande solsken.

Det märks att vi är fler än två journalister på plats nu. Plötsligt finns väldigt lite att göra..! Det var väldigt länge sedan jag kände mig så sysslolös som jag gjorde idag. Skönt att jag slutar snart. Annars skulle jag börja känna mig omoraliskt dyr i drift.

På torsdag eftermiddag bär det av, som sagt. Frizon 2006, here I come. Ladan ute på vissjan tvåtusenzex. Ska bli kul :) Förhoppningsvis får jag göra lite uppdrag åt tidningen också, med ett pressleg om halsen. Ännu roligare.

Jag saknar en hel drös med människor just nu. Några i Göteborg, nån i Malmö, ett par till i Jönköping och Linköping. Och så Uddevalla. Stockholm. För att inte glömma Washington. Kan inte alla bara samlas på ett ställe så vi kan ha dundermingel?? Grill i min trädgård? Kom!

Grämelse. Jag kunde suttit på tåget hem från en fantastisk konsert med Samuel Ljungbladh och Carola på Skansen, men istället är jag hemma vid datorn och ångrar, om och om igen, att jag inte åkte. Var såhäär nära att få gratisbiljetter av en kompis. Men men, bekymmer och grämelse är för den olycklige. Och det är ju inte jag. Heller.
Det blev istället ett underbart dopp i Länna med Fia å bror. Sommaren äger fortfarande.
Frizon på torsdag. Nån som ska ner dit härifrån Uppsala/Stockholm? Hör av er!

Nöjd!
Älskar att jobba söndagar. Lugnt och tyst och så slutar man redan efter fem timmar! Syster Elin hämtade upp efteråt för en tänkt shopping-och-upplevelsepromenad i stan. Tyvärr kom vi precis efter 16 då allt stängt för dagen, men då sadlade vi om för en liten kulturtripp istället. Linnéträdgården, Upplandsmuséet och Domkyrkan (som hade minnesstund för Linné, död sedan snart 300 år tillbaka). Sen hämtade vi upp bror Simon och begav oss vidare till mormor och morfar, som bjöd alla barnbarnen i stan på crépes. Mycket god mat, uppdatering av vad som hänt i allas våra liv och så minnesstund igen, denna gång framför fotoalbum med bilder från de mörkaste av perioder som man sedan länge förträngt. Hur kunde jag klä mig på det där viset? Hu.
Gårdagen avslutades förresten väldigt trevligt med smorze-grillning (hur stavas det, Fia?) vid Länna med trevligt sällskap. Förlåt, killarna i tältet precis intill, om vi höll er vakna. Om ni nångång skulle läsa det här: om ni så velat var ni välkomna att dela vår gemenskap!
Nathalie, ta hand om dej i Amerikat. Vi hörs!

Till er andra: godnatt söndag!

Jag älskar värmen. Många klagar men nää, inte jag. Sitter man inne på ett nedkylt kontor mån-fre 8-17 hela juli så blir man inte less på solen. Idag är det väl närmare 35 grader i skuggan och jag njuter i fulla drag. Vill helst bara bosätta mig på verandan här.

Lördag och jag kan äntligen njuta av en helg på riktigt. Har fått sovmorgon (somnade på TV-soffan halv 12 igårkväll av ren utmatthet, men sov som en stock ändå), har tränat, åkt inlines, solat, badat i vattenspridaren (en nostalgitripp i allra högsta grad) med minisyster Marina, shoppat kläder å rensat i alla flyttlådor, gömslen och skrår.

Uppräkning i tristaste laget. Nästa vecka börjar mitt liv igen och då får jag säkert lite roligare saker att berätta! ;) Slutar jobba på torsdag, sen är det Frizon. Glädje. Musik. Vänner. Ska bli kul att träffa ett av de band jag skrivit om nu under sommaren.

Trevlig fortsättning på helgen!