Ung ondska

I morse blev jag påmind om vilket lidande det innebär att vara barn i skolan. Och nej, det handlar inte om hårda regler, inte om kvarsittning, vikarier eller för korta raster.
På bussen in till stan råkade jag hamna mittemot två cirkus 13-åriga tjejer, som satt och diskuterade gårdagens TV. Efter ett par hållplatser hoppar en till tjej på. Hon hälsar glatt och försöker krama om de två tjejerna. Får inte så mycket som en arm tillbaka. Hela den resterande resan kämpar hon för att komma in i deras samtal men får på sin höjd ett matt "jaha" och likgiltiga blickar.
Känns fenomenet igen? Jag blev iallafall brutalt förflyttad tillbaka till mellanstadiet, och så tacksam över att vara 23 år. Är det nåt jag blir arg på så är det sånt här. Stackars tjej.
Sen började jag fundera på alla skrämselsifforna om depressioner och självmord bland unga. Alltså, är det här nåt som alla bara måste gå igenom, en jobbig men given del av livet? Barn är ju elaka. De är självupptagna, egoistiska och klantiga och vet inte bättre. Eller, kan man göra nåt åt alltihop? Är inte vi vuxna till för att lära dem hur det funkar? Det vore så skönt om de i kostymerna kunde ta en paus i de trassliga diskussionerna om betygssystem, om bestraffning och ordningsregler och satsa mer på Friends och sånt bra.
Tack för ordet.

Dagens minus: Tjejer och killar som mobbas
Dagens plus: Marina som fyller tio idag. Grattis!

Jag avskyr Stockholm
Jag avskyr Stockholm
Jag avskyr Stockholm
...sa jag som ett mantra där jag gick inträngd på den ca 1 meter breda, dammiga betonggången inne i Söderledstunneln, medan bilarna tutade och svischade förbi i 100 km/h. Det hade kunnat varit vilken sitcom som helst, men det var i verkligheten bara en bit av min tragikomiska vardag.
Jag var på väg till första uppdraget på ett nytt extrajobb: servitris på vackra Mariahissen på söder. Det sista jag ville börja med var ju att bli en halvtimme sen, speciellt då jag har närmast obefintliga erfarenheter med jobb inom serveringsbranschen och visste att jag skulle behöva mycket hjälp. Men sen blev jag iallafall, efter en halvtimmes snurrande på centralbron och den efterföljande tunneln, som till mitt stora förtret var allt annat än anpassad för gångtrafikanter som bara ville ta sig enklaste vägen över till söder från centralstationen, gav jag upp och tog tunnelbanan (tydligen det enda klara alternativet för en stroller).
Väl framme möttes jag av ett kort "gästerna kommer om 10 minuter", jag fick en skjorta och anvisades till en toalett för snabbt ombyte.
Sen kort och snabb info om kvällen. Halvt skräckslagen konstaterade jag: Min premiär som servitris skulle bli på ett BRÖLLOP! Inte vilket som helst heller, det här visade sig vara fint folk som jag anade visste precis vad som ska kunna krävas av en servitris.
Lyckligtvis var de glada, så småningom även ganska rusiga, men oj vad nervös jag var. Darrade som ett asplöv (dels på grund av näringsbrist - hade inte hunnit äta sedan frukost) när jag bar ut de tunga tallrikarna fyra och fyra (!) till gästerna.
När dagen var slut kunde jag konstatera att jag gjort bort mig ett par gånger och lyckats fastna på deras videoinspelning men att jag gjort stora framsteg som servitris och känner mig faktiskt rätt stolt över att jag ändå vågade anta utmaningen. Fast, i ärlighetens namn, hade jag vetat vad som väntade mig hade jag nog avrått dem från att anlita mig.

Nu sitter jag med tio blåsor på fötterna och träningsvärk överallt som sällan förr, hos Nelet i Näsby. Vi ska strax in till stan och shoppa, vilket lär gå i ultrarapid med mina söndriga fossingar.
Och ja förresten, begravningen var vacker. Så otroligt. Allt var som upplagt för att man skulle bli känslosam, så jag grät naturligtvis floder. Borde göra det oftare, det är skönt att gråta.
På kvällen samma dag var jag på en äkta amerikansk Thanksgiving-fest (min allra första) på Snerikes nation. Kombinationen tackfest och sorgeceremoni kändes till en början lite fel, men när jag tänker efter passade de faktiskt ganska bra ihop. Det finns så mycket att vara tacksam för.
Kvällen blev mycket trevligt, inte minst god, med sweet potatoe, turkey, stuffing, pumpkin & cherry pie. Med mycket mera förstås.

In till stan var det ja! Bråttom!

Veckans tema: döden

Japp. Den deprimerade göre sig icke besvär, skulle jag vilja säga som en varning. Ämnet som cirkulerar i min vardag just nu inbegriper varken joddlevisor eller rosaglittriga pom-poms. Men det är ju ändå på detta vis, att förr eller senare tvingas vi alla konfronteras med detta svårgreppbara ämne. Döden finns kanske närmare än vi tror men dols så väl genom samhällets välordnade diskretion - vi vill inte se den, inte höra om den och helst inte alls tänka på den - trots en esentiell sanning: Det enda vi vet säkert här i livet är att vi alla en dag ska dö. Så varför inte vänja sig vid tanken och avdramatisera det hela redan som ung och lite blåögt livsglad student?
Nåväl, jag har iallafall gjort stora framsteg på fronten, passande nog koncentrerades det hela under en ruggig vecka mitt i solfattiga november.

Det hela började egentligen med att människor i min indirekta närhet fått möta döden på olika sätt, plötsligt eller genom besked om dödlig sjukdom. Alltid tragiskt. Chock, sorg, sedan förhoppningsvis bearbetning och slutligen ett accepterande. Döden blir verklig.
Sen har också skolan gjort sitt. Jag började den här dagen med ett besök på patologiskt centrallab, Uppsala, där jag och ett gäng från klassen fick gå runt bland de avlidna och sedan följa en regelrätt obduktion av alla interna organ. Kroppen är materia, blev lärdomen.
Efter lunch (då kött var uteslutet) besökte vi en begravningsbyrå. Fick lära oss allt om beslut som ska tas inför en begravning och gick sedan hem med varsin folder att fylla så allt är klart inför vår egen. Död är pappersarbete och byråkrati, kunde vi konstatera.

Imorgon ska jag på begravning av en vän till familjen. Det kommer att bli sorgligt och döden kommer vara riktigt verklig, med öppen kista och bevittnad jordfästning. Men jag tror också det blir vackert. Hoppfullt. Vila i frid.

Stockholm måndag-onsdag

Var i nära akut behov av extra inkomst, så jag åkte till Stockholm för att jobba tre dagar i rad (jadå, det funkade med skolschemat också). Grejen var bara den att de jag bokat in jobb för (Viktor Rydbergs lärarvikarieförmedling) aldrig ringde! Antingen av brist på uppdrag eller att de glömde bort stackars mig. Så det slutade alltså med att jag hade en tre dagars novembersemester i Stockholm och slösade ännu mer pengar.
Självklart var det heltrevligt att få umgås med Maria (som så snällt gav mig sistaminuten-sovplats), Cornelia (som jag fick hänga med till statsministerbarnens dagis i Täby), Sofien och alla andra goingar i kören... men nu vill jag jobba!!
Vid biljettautomaten på centralstationen, lite mulen efter all ineffektiv tid, träffade jag på en rikligt sysselsatt man (?), Lars-Åke (aka Babsan). Riktigt trevlig prick faktiskt. Okej, vi pratade inte en halvtimme men väl lite sånt där småprat resenärer emellan. Om knepiga automater och serviceavgifter och sånt.
Nåväl, dagen blev bättre: Fick poängen från högskoleprovet, som jag trodde jag gjort alldeles i onödan. Så visade sig det dock inte vara - höjde mig med 0.1 till 1.7. Så nu är dörren till en liten dröm öppen på glänt... Vi får se!
Sen åkte jag in till stan och provade på afrikansk dans med Maja. Såå skönt! Rytmer från södra halvklotet och skaka-loss-koreografi var precis vad min stela kropp behövde.

Nu ska jag läsa ikapp lite fysiologi till morgondagens grupparbete. Hujedamej, klockan är redan ett! Oh well, sömn får bli morgondagens problem. Hasta manana, fred ut.

Far är rar...
...hade jag lärt mig redan när jag var 4, tack vare diverse gamla gulblekta ABC-böcker hemma hos dagmamma mormor i Umeå. Idag är far extra rar, för nu har han fått både present och kramar.

Cred till mig: Jag var ute och sprang imorse. Trotsade den grå dimman och pölarna som numera gett löpspåret en touch av sumpmark. Kondisen verkar ha fått ett lovande lyft. Gött!

Nu ska jag ge mig in i fysiologins värld för resten av dagen, The Virtual Labs närmare bestämt.

Grattis mormor Ulla 80 år!
...och ett varsitt grattis till dito fyllda Ingvar Kamprad och Marilyn Monroe.

Kom just hem från ett storkalas med allt inkluderat (trerättersbuffé på Odinsborg, fika, tårta, Ris á la Malta, tårta igen, godis och snacks - och en hel massa släktingar och presenter förstås). Gillar verkligen mina små söta kusiner, 1 till 8 år gamla. Idag har de lekt frisör, filmregissörer, kurragömma och klaustrofobi-framkallande kojlekar under soffbordet. Och lyckats övertala både mig och bror att vara med.
Men hörni, ni som är som mig och äldre, inte lärde vi oss division, multiplikation och engelska i trean? Jag blir rädd. Är kidsen smartare nuförtiden?

Lyckades också klämma in en konsert som den gode Hanna från Sthlm, numera bosatt på Wijks fhsk, så snällt bjudit mig på - vokalensemblen VibaFemba med Uppsalas kammarorkester. Åh. Så. Vackert.

Om tio minuter - grattis alla världens fäder! Själv ska jag upp i ottan (tja, åtminstone innan kl nio..) och dona med hyllning. Natt

"Den 13 december är era föreläsningar flyttade till sal B42 i stället för B8 (p.g.a. att Nobelprisvinnarna ska ha föreläsning i B8)."

Fnys. Ska vi behöva flytta på oss för dem?

En fråga av lite allvarligare karaktär: Är det någon som vet hur man på ett bra sätt ringer och visar sitt stöd för en kompis som just förlorat sin pappa, 46 år, i en hjärtinfarkt? Svar tages tacksamt emot.

Måndag igen!
...och tillbaka till april. Vädret hoppar än mer förvillande än en gasell i Serengeti, samtidigt som klimatförändringarna är månadens toppnyhet. Jag antar att det någonstans efter Al Gores skrämselfilm och nyheten om att september var den varmaste i Sverige på 100 år, började gå upp för redaktörer runt om i landet att det här är något som berör människor. Även om Gores film till viss del luktar lite politiskt smart move (oljemagnaten Bush är ett lättfångat byte i frågan), och även om läsaren ibland kan få intrycket av att klimathotet ökat markant de senaste månaderna bara för att mediaexponeringen av väder-varningsljus ökat med 300%, säger jag ändå: Stort grattis! Roligt att vi kan börja diskutera frågorna på allvar. Om allvaret håller i sig kanske vi lyckas trotsa oljeshejkarnas makt och satsa på forskning kring alternativa bränslen. Jag välkomnar fler snöstormar om det är vad som krävs.

Därmed avslutar jag min politiska åsiktskommentar nummer två på denna blogg, och säger tack och godnatt. På återseende!

Rapport från Upplands länstrafik: Snö.

Turen in till stan för fika med kompisen från förr blev till en två timmar lång bedrövelse... Något ville helt enkelt inte att jag skulle dit. Först fick jag stå i en timme i en liten busskur, omgiven av iskalla vindar från alla håll, på grund av att två bussar lagt av i köldknäppen någonstans på vägen in. När jag sedan lyckats ta mig in med buss nr3 i räkningen, irrade jag omkring (medeltempen här lika ogästvänlig) efter stadsbussen som skulle ta mig ut till kompisen i studenternas förort. Det visade sig att hållplatsen tydligen flyttats ett par gånger. Springer fram och tillbaka och fram igen. Duns. Halkar på en blank isfläck vid en husknut. Typiskt. Nåja, tror (bevars!) jag lyckades trilla någorlunda elegant.
Hittade bussen tillslut. Överfull! Det återstod endast en liten plätt, mellan de främre dörrarna och busschauffören, för mig att balansera på under färden.
Jag visste vad hållplatsen jag skulle av på hette, men ingen av resenärerna kunde tala om för mig ungefär var det var dags att hoppa av (vid det här laget hade jag packats bakåt och förlorat all möjlighet till kontakt med busschauffören). Tillslut hittade jag en tjej som visste. Hon log lite medlidsamt och svarade "den har vi åkt förbi för länge sen..."
Okej. Fine. Det var bara att hoppa av och promenera tillbaka.
Lätt frostskadad anlände jag tillslut till mållinjen. Men kompisen från förr dukade fram en kulinarisk fröjd och vi pratade gamla och nya minnen hela kvällen. Mödan värd födan alltså. ;)

Idag ska jag ordna en grundlig mysmyskväll åt mig. Varm choklad, filt, bok, film. Pyjamasbyxorna är redan på! :)
Men först ska jag ta itu med havsbruset som datorhögtalarna omger mig med. Tänkte nämligen tävla om en resa för två till Gran Canaria....någon som vill med?

Dagens minus: Vädret. Jag fr-r-ryser...
Dagens plus: Vädret. Jag var helt oförberedd på den, men det är mysigt att kunna låtsas att jag är på fjälläventyr. Behöver inte anstränga mig särskilt mycket ;)

Västvärldens dåliga samvete stavas "uppdatera bloggen". Eller så är det bara jag.
Nåväl, idag kom vintern till Uppsala med besked. Och jag som tills för bara ett par veckor sedan trodde det fortfarande var sommar.. (jag ville väl i och för sig gärna inbilla mig det, eftersom jag inte fick uppleva juli utomhus i år).
Men nu var det alltså dags att rota fram vantar, mössa, halsduk och vinterskor. Eller åtminstone vantar och vinterskor, för varken mössa eller halsduk har jag skaffat än. Och inte har jag lust att återanvända nån ur "möss-och-vantlådan" i klädkammaren. Där ligger gamla Nike-mössor och Championpannband tillsammans med röda tofsluvor och noppriga fleecesjalar i en djup röra och avskräcker den mest frostnupna huttertott.
Eller...varför inte. Röd tofsluva är ju sött. Busschauffören ser mig ju iallafall i snöyran när han kommer.
Jaa, snöyra minsann. Det viner och vrålar. Med vinterstormen kom också elavbrott.
Jag var frusen och hungrig och kom hem till ett hus med varken värme eller fungerande spis..snyft. Brorsan, pappa & jag åkte in till stan och åt istället. Mmysigt. Elavbrott behöver absolut inte bara vara dåligt.

Anatomi och fysiologikursen började i måndags, och jag är i pluggparadiset. Elektronegativitet, kovalenta bidningar, citronsyracyklar, cytosolen och organellerna. Tänk om lärarna på kemigymnasiet var lika pedagogiska som de är på universitetet? Då hade jag sluppit en hel del avgnagna pennor och bortslitna hårtussar. Nu fattar jag precis allt! Och det finns få bättre känslor.
Kroppen är dock inte desto mindre fascinerande. Så otroligt mycket som kan gå fel, och som så sällan gör det. Take a moment and enjoy being, som min gode vän George i Los Angeles skulle sagt.

Var i Sthlm en sväng igår. Hann med fika x3, plugg, en stunds roddmaskin i högklackat och blingbling, och en efterlängtad körsession i Svarta Lådan. Lycklig.

Nu iväg till brakfika hos en kompis från förr!