I morse blev jag påmind om vilket lidande det innebär att vara barn i skolan. Och nej, det handlar inte om hårda regler, inte om kvarsittning, vikarier eller för korta raster.
På bussen in till stan råkade jag hamna mittemot två cirkus 13-åriga tjejer, som satt och diskuterade gårdagens TV. Efter ett par hållplatser hoppar en till tjej på. Hon hälsar glatt och försöker krama om de två tjejerna. Får inte så mycket som en arm tillbaka. Hela den resterande resan kämpar hon för att komma in i deras samtal men får på sin höjd ett matt "jaha" och likgiltiga blickar.
Känns fenomenet igen? Jag blev iallafall brutalt förflyttad tillbaka till mellanstadiet, och så tacksam över att vara 23 år. Är det nåt jag blir arg på så är det sånt här. Stackars tjej.
Sen började jag fundera på alla skrämselsifforna om depressioner och självmord bland unga. Alltså, är det här nåt som alla bara måste gå igenom, en jobbig men given del av livet? Barn är ju elaka. De är självupptagna, egoistiska och klantiga och vet inte bättre. Eller, kan man göra nåt åt alltihop? Är inte vi vuxna till för att lära dem hur det funkar? Det vore så skönt om de i kostymerna kunde ta en paus i de trassliga diskussionerna om betygssystem, om bestraffning och ordningsregler och satsa mer på Friends och sånt bra.
Tack för ordet.
Dagens minus: Tjejer och killar som mobbas
Dagens plus: Marina som fyller tio idag. Grattis!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Idaaa! Du har rätt. Mellanstadiet SUCKED. Jag skulle nog inte gå tillbaka och göra om en veckan i 5an eller 6an om jag så fick en miljon! (eller skulle jag??) Hur som helst, jag älskar att du skriver! Kramar
Håller med, men hävdar att detta beteende är ännu mer tydligt på högstadiet - osäkerhet, attityd, sökande efter självbekräftelse, mobbing; allt i ett härligt koncentrat. Fy fan säger jag bara. Jag säger som August, det är synd om människorna!
Kram från en snart återinvandrad "fransyska" (snyft!)
Skicka en kommentar