Jag avskyr Stockholm
Jag avskyr Stockholm
Jag avskyr Stockholm
...sa jag som ett mantra där jag gick inträngd på den ca 1 meter breda, dammiga betonggången inne i Söderledstunneln, medan bilarna tutade och svischade förbi i 100 km/h. Det hade kunnat varit vilken sitcom som helst, men det var i verkligheten bara en bit av min tragikomiska vardag.
Jag var på väg till första uppdraget på ett nytt extrajobb: servitris på vackra Mariahissen på söder. Det sista jag ville börja med var ju att bli en halvtimme sen, speciellt då jag har närmast obefintliga erfarenheter med jobb inom serveringsbranschen och visste att jag skulle behöva mycket hjälp. Men sen blev jag iallafall, efter en halvtimmes snurrande på centralbron och den efterföljande tunneln, som till mitt stora förtret var allt annat än anpassad för gångtrafikanter som bara ville ta sig enklaste vägen över till söder från centralstationen, gav jag upp och tog tunnelbanan (tydligen det enda klara alternativet för en stroller).
Väl framme möttes jag av ett kort "gästerna kommer om 10 minuter", jag fick en skjorta och anvisades till en toalett för snabbt ombyte.
Sen kort och snabb info om kvällen. Halvt skräckslagen konstaterade jag: Min premiär som servitris skulle bli på ett BRÖLLOP! Inte vilket som helst heller, det här visade sig vara fint folk som jag anade visste precis vad som ska kunna krävas av en servitris.
Lyckligtvis var de glada, så småningom även ganska rusiga, men oj vad nervös jag var. Darrade som ett asplöv (dels på grund av näringsbrist - hade inte hunnit äta sedan frukost) när jag bar ut de tunga tallrikarna fyra och fyra (!) till gästerna.
När dagen var slut kunde jag konstatera att jag gjort bort mig ett par gånger och lyckats fastna på deras videoinspelning men att jag gjort stora framsteg som servitris och känner mig faktiskt rätt stolt över att jag ändå vågade anta utmaningen. Fast, i ärlighetens namn, hade jag vetat vad som väntade mig hade jag nog avrått dem från att anlita mig.

Nu sitter jag med tio blåsor på fötterna och träningsvärk överallt som sällan förr, hos Nelet i Näsby. Vi ska strax in till stan och shoppa, vilket lär gå i ultrarapid med mina söndriga fossingar.
Och ja förresten, begravningen var vacker. Så otroligt. Allt var som upplagt för att man skulle bli känslosam, så jag grät naturligtvis floder. Borde göra det oftare, det är skönt att gråta.
På kvällen samma dag var jag på en äkta amerikansk Thanksgiving-fest (min allra första) på Snerikes nation. Kombinationen tackfest och sorgeceremoni kändes till en början lite fel, men när jag tänker efter passade de faktiskt ganska bra ihop. Det finns så mycket att vara tacksam för.
Kvällen blev mycket trevligt, inte minst god, med sweet potatoe, turkey, stuffing, pumpkin & cherry pie. Med mycket mera förstås.

In till stan var det ja! Bråttom!