Veckans tema: döden

Japp. Den deprimerade göre sig icke besvär, skulle jag vilja säga som en varning. Ämnet som cirkulerar i min vardag just nu inbegriper varken joddlevisor eller rosaglittriga pom-poms. Men det är ju ändå på detta vis, att förr eller senare tvingas vi alla konfronteras med detta svårgreppbara ämne. Döden finns kanske närmare än vi tror men dols så väl genom samhällets välordnade diskretion - vi vill inte se den, inte höra om den och helst inte alls tänka på den - trots en esentiell sanning: Det enda vi vet säkert här i livet är att vi alla en dag ska dö. Så varför inte vänja sig vid tanken och avdramatisera det hela redan som ung och lite blåögt livsglad student?
Nåväl, jag har iallafall gjort stora framsteg på fronten, passande nog koncentrerades det hela under en ruggig vecka mitt i solfattiga november.

Det hela började egentligen med att människor i min indirekta närhet fått möta döden på olika sätt, plötsligt eller genom besked om dödlig sjukdom. Alltid tragiskt. Chock, sorg, sedan förhoppningsvis bearbetning och slutligen ett accepterande. Döden blir verklig.
Sen har också skolan gjort sitt. Jag började den här dagen med ett besök på patologiskt centrallab, Uppsala, där jag och ett gäng från klassen fick gå runt bland de avlidna och sedan följa en regelrätt obduktion av alla interna organ. Kroppen är materia, blev lärdomen.
Efter lunch (då kött var uteslutet) besökte vi en begravningsbyrå. Fick lära oss allt om beslut som ska tas inför en begravning och gick sedan hem med varsin folder att fylla så allt är klart inför vår egen. Död är pappersarbete och byråkrati, kunde vi konstatera.

Imorgon ska jag på begravning av en vän till familjen. Det kommer att bli sorgligt och döden kommer vara riktigt verklig, med öppen kista och bevittnad jordfästning. Men jag tror också det blir vackert. Hoppfullt. Vila i frid.