Veckans plus: Greys anatomy. Jag har hittat min drog.
Veckans minus: Bieffekterna av min nya drog. Få sömntimmar och färre avklarade artiklar.
måndag, januari 29
måndag, januari 22
En stor dag...
... var det idag, dagen då jag köpte mitt allra första: SL-kort.
Trots att jag bott i Storstan under ett helt år är det alltså inte förrän nu, då jag flyttat hem till mor och far ute på den uppländska landsbygden, som jag helt otajmat går och köper ett månadskort hos Stockholms länstrafik.
Men nu ska jag bli Pendlare. Göra slut på stämpelångesten. No more shame.
Så, 600 kronor var vad SL fick av mig idag. Och det kan de få, tycker jag. Hoppas de gör något bra med pengarna. Till exempel önskar jag att mina hundralappar blir ett litet bidrag i spargrisen ämnad till efterlängtade inköp av nya tåg. För det är väla på gång, SL? Eller är det sjuttiofem års ålder som gäller innan en stackars nedklottrad plåtlåda på hjul ska få gå i pension..?
Nåväl, jag slutar där eftersom jag fortfarande anser mig distanserad från högljutt gnälleri över SL. Det finns tillräckligt många som gör ändå. SL är bra mycket billigare än UL, med tanke på vad som erbjuds för pengarna! Heja SL.
Det lustiga var iallafall att just idag, inköpet till ära, fick jag för första gången i mitt liv se två biljettkontrollanter på pendeln. En reflex sa åt mig att börja pilla i väskan efter biljett. Istället fick jag se, lysande likt vallmo på en grön sommaräng, detta lilla röda fodral till kortet som alla andra stockholmskisar haft råd med men aldrig jag. Sträckte lite på mig och log förnöjt. Jag är en av dem nu.
Dagens plus: Inte så vansinnigt dumt att vara tillbaka på skolan i Sthlm igen. Dags för temajournalistik och jag insåg, än en gång, att det inte finns någon bättre pluggblandning än min: medicin och journalistik. Jag säger det igen: Oslagbart.
Dagens minus: De stormfällda träden ligger fortfarande som orubbliga vägspärrar i löp/skidspåret. Det blev en halv tur.
Trots att jag bott i Storstan under ett helt år är det alltså inte förrän nu, då jag flyttat hem till mor och far ute på den uppländska landsbygden, som jag helt otajmat går och köper ett månadskort hos Stockholms länstrafik.
Men nu ska jag bli Pendlare. Göra slut på stämpelångesten. No more shame.
Så, 600 kronor var vad SL fick av mig idag. Och det kan de få, tycker jag. Hoppas de gör något bra med pengarna. Till exempel önskar jag att mina hundralappar blir ett litet bidrag i spargrisen ämnad till efterlängtade inköp av nya tåg. För det är väla på gång, SL? Eller är det sjuttiofem års ålder som gäller innan en stackars nedklottrad plåtlåda på hjul ska få gå i pension..?
Nåväl, jag slutar där eftersom jag fortfarande anser mig distanserad från högljutt gnälleri över SL. Det finns tillräckligt många som gör ändå. SL är bra mycket billigare än UL, med tanke på vad som erbjuds för pengarna! Heja SL.
Det lustiga var iallafall att just idag, inköpet till ära, fick jag för första gången i mitt liv se två biljettkontrollanter på pendeln. En reflex sa åt mig att börja pilla i väskan efter biljett. Istället fick jag se, lysande likt vallmo på en grön sommaräng, detta lilla röda fodral till kortet som alla andra stockholmskisar haft råd med men aldrig jag. Sträckte lite på mig och log förnöjt. Jag är en av dem nu.
Dagens plus: Inte så vansinnigt dumt att vara tillbaka på skolan i Sthlm igen. Dags för temajournalistik och jag insåg, än en gång, att det inte finns någon bättre pluggblandning än min: medicin och journalistik. Jag säger det igen: Oslagbart.
Dagens minus: De stormfällda träden ligger fortfarande som orubbliga vägspärrar i löp/skidspåret. Det blev en halv tur.
söndag, januari 21
Se, det snöar
En lång, grön paus sedan gästspelet i oktober men så var vintern tillbaka. Äntligen kan man börja svettas med stavar och längdskidor i spåret! (Låter förmodligen mer hurtig än jag känner mig, men började bli redigt trött på hoppandet över de allt större pölarna under joggingrundorna.)
Det krävdes tydligen en till storm för att barnen skulle få lufta sina nya pulkor. Eller storm och storm förresten, här i Uppsala blåste det mest bort hattar och torra löv. Och så vaknade vi upp till en riktig familjesöndag. Allt grönt, slaskigt och blåsigt är förlåtet. Det enda vi funderar på är vad nästa storm får för gulligt namn.
Lider dock med de 33 000 strömlösa stackarna i sydväst. Trots att en massa levande ljus och oändlig tystnad vid första anblicken kan verka rätt mysigt och skönt, vet jag av erfarenhet hur odräglig den moderna versionen av 1700-talsliv kan vara.
Helgens plus: Grattis Barcelooooona! till titeln Årets nykomling under P3 Guld-galan 2007 igår.
Helgens minus: Att galan inte sänds i TV förrän onsdag kväll.. Nu fick den nyfikne sitta klistrad med örat framför radion, gissa sig till vad som visades på skärmarna (som visserligen lät flashigt) och vad folk egentligen skrattade åt.
Det krävdes tydligen en till storm för att barnen skulle få lufta sina nya pulkor. Eller storm och storm förresten, här i Uppsala blåste det mest bort hattar och torra löv. Och så vaknade vi upp till en riktig familjesöndag. Allt grönt, slaskigt och blåsigt är förlåtet. Det enda vi funderar på är vad nästa storm får för gulligt namn.
Lider dock med de 33 000 strömlösa stackarna i sydväst. Trots att en massa levande ljus och oändlig tystnad vid första anblicken kan verka rätt mysigt och skönt, vet jag av erfarenhet hur odräglig den moderna versionen av 1700-talsliv kan vara.
Helgens plus: Grattis Barcelooooona! till titeln Årets nykomling under P3 Guld-galan 2007 igår.
Helgens minus: Att galan inte sänds i TV förrän onsdag kväll.. Nu fick den nyfikne sitta klistrad med örat framför radion, gissa sig till vad som visades på skärmarna (som visserligen lät flashigt) och vad folk egentligen skrattade åt.
torsdag, januari 18
Snopet, sa supervardagshjälten!
Jag ser allt. Det röda kortet ligger kvar på fällbordet, under tidningen som han just läst klart. Men killen verkar helt lost, går bekymmerslöst iväg mot tågdörrarna och hoppar ut på perrongen.
Jag skakar på huvudet, går fram till bordet, lyfter på tidningen och tar med mig kortet ut på perrongen för att småspringa ikapp den långbente killen. Ett pendelkort är ju värt tusenlappar, tänker jag medlidsamt och ser framför mig hur lättad han ska bli när jag viftar med kortet under näsan på honom.
Men.
Det var inte min dag att bli hjälte. Efter att ha följt efter honom likt en förnöjd stalker till andra änden av stationen, och tillslut lyckats fånga hans mp3-bedövade uppmärksamhet, säger han med ett mättat leende:
- Eh, det där är bara en engångsbiljett. Men tack ändå.
Dagens plus: 1) Har haft en underbar halvdag i Näsby med Nelet och tofsisen Sam 2) Jag är numera en medlem av Uppsala Universitets Jazzorkester! :)
Dagens minus: Min övertro till tidens förmåga att räcka till. Eftermiddagens tre fika och två möten blev till ett möte över telefon. Till våren ser jag fram emot 150% plugg och daglig tågpendling (2h enkel väg) i kombination med oräkneliga styrelse,- förenings,- musik,- och redaktionsengagemang på två orter. Kallas det ambition eller självmordförsök? Jag behöver hjälp.
Jag skakar på huvudet, går fram till bordet, lyfter på tidningen och tar med mig kortet ut på perrongen för att småspringa ikapp den långbente killen. Ett pendelkort är ju värt tusenlappar, tänker jag medlidsamt och ser framför mig hur lättad han ska bli när jag viftar med kortet under näsan på honom.
Men.
Det var inte min dag att bli hjälte. Efter att ha följt efter honom likt en förnöjd stalker till andra änden av stationen, och tillslut lyckats fånga hans mp3-bedövade uppmärksamhet, säger han med ett mättat leende:
- Eh, det där är bara en engångsbiljett. Men tack ändå.
Dagens plus: 1) Har haft en underbar halvdag i Näsby med Nelet och tofsisen Sam 2) Jag är numera en medlem av Uppsala Universitets Jazzorkester! :)
Dagens minus: Min övertro till tidens förmåga att räcka till. Eftermiddagens tre fika och två möten blev till ett möte över telefon. Till våren ser jag fram emot 150% plugg och daglig tågpendling (2h enkel väg) i kombination med oräkneliga styrelse,- förenings,- musik,- och redaktionsengagemang på två orter. Kallas det ambition eller självmordförsök? Jag behöver hjälp.
fredag, januari 12
Tillbaka till livet
Hepphepp! Då var tio veckor av faktainstoppning äntligen avklarad. Jag sov inte en blund inatt (så typiskt mej inför en stor och viktig grej), men ja, jag tror faktiskt det gick bra ändå. Under förutsättning att jag, i mitt halvvakna dvalatillstånd inte förträngt allt jag missat på tentan!
Köpte mig iallafall (börjar det här bli en vana månne?) en söt klänning som belöning. Fett med tenta-/avskedskalasande ikväll ska det bli.
Men först en liten nap.
Dagens lästips för den blask-trötte: http://www.resedagboken.se/Default.aspx?documentId=3&userId=116978§ion=blog
Köpte mig iallafall (börjar det här bli en vana månne?) en söt klänning som belöning. Fett med tenta-/avskedskalasande ikväll ska det bli.
Men först en liten nap.
Dagens lästips för den blask-trötte: http://www.resedagboken.se/Default.aspx?documentId=3&userId=116978§ion=blog
torsdag, januari 11
Jag och mitt förhållande till daglig transport, del 2
Spänning i all ära. Promenader i all ära. Men nää. Ett liv som pendlare kan ta hål på den bäste.
Igår höll jag på att blåsa av vägen under min långa promenad tvärs genom stan på väg till bussen (då stadsbussarna slutat gå på grund av den sena timmen).
Och så idag. Maan. Först får jag vänta en timme på att bussen ska komma. Det regnar ute och jag är allt annat än klädd för utomhusaktiviteter. Nåväl, lite svinn får man tåla. Väl på bussen, tacksam över värmen men hungrig som få, längtar jag bara hem. Jag tar fram ett kompendie för att repetera några system inför tentan. Jag har full koll på var bussen befinner sig, eftersom jag ju åkt sträckan ett oräkneligt antal gånger. Tänkte jag. När jag efter en stund kollar upp och ut genom fönstret för att se om det är dags att plocka ihop och plinga på stoppknappen, är allt bara svart. Jag ser inget som jag känner igen. "Då har vi nog inte ens kommit till Charlottenlund", tänker jag och fortsätter lugnt läsa. Men sen en snabb tanke: "Tänk om.."
Efter en stunds överläggande om jag ska vänta lite till eller slänga mig på stoppknappen, bestämmer jag mig för det senare.
I absolut mitten av Ingenstans står jag sen. En busshållplats. En väg. Skog. Var är jag? Måtte vara den förste på åratal att hoppa av bussen just här....
Alright, nu får pappa komma och hämta mig illa kvickt, tänker jag och tar fram min mobil. Som är...STENDÖD.
-----
Återigen, Vägverket, kan ni inte ta sådana som mig i beräkning när ni mäter upp vägrenens bredd? Tio centimeter räcker inte. Och belysning??
Efter att återigen blivit till allmänt åtlöje (och säkert orsak till några oroade blickar) hos förbipasserande bilister, efter att i en mil ha vinglat omkring med högklackat på en lerig vägren, bokstavligen talat ha blivit duschad i lera från långtradarsläp och nästan nermejat ett otal gånger, inser jag nu betydelsen av bra vägplanering. Och jag inser hur livet måste ha tett sig innan mobiltelefonen uppfanns.
Slutet gott, allting gott. Mätt och varm önskar jag GODNATT! :)
Igår höll jag på att blåsa av vägen under min långa promenad tvärs genom stan på väg till bussen (då stadsbussarna slutat gå på grund av den sena timmen).
Och så idag. Maan. Först får jag vänta en timme på att bussen ska komma. Det regnar ute och jag är allt annat än klädd för utomhusaktiviteter. Nåväl, lite svinn får man tåla. Väl på bussen, tacksam över värmen men hungrig som få, längtar jag bara hem. Jag tar fram ett kompendie för att repetera några system inför tentan. Jag har full koll på var bussen befinner sig, eftersom jag ju åkt sträckan ett oräkneligt antal gånger. Tänkte jag. När jag efter en stund kollar upp och ut genom fönstret för att se om det är dags att plocka ihop och plinga på stoppknappen, är allt bara svart. Jag ser inget som jag känner igen. "Då har vi nog inte ens kommit till Charlottenlund", tänker jag och fortsätter lugnt läsa. Men sen en snabb tanke: "Tänk om.."
Efter en stunds överläggande om jag ska vänta lite till eller slänga mig på stoppknappen, bestämmer jag mig för det senare.
I absolut mitten av Ingenstans står jag sen. En busshållplats. En väg. Skog. Var är jag? Måtte vara den förste på åratal att hoppa av bussen just här....
Alright, nu får pappa komma och hämta mig illa kvickt, tänker jag och tar fram min mobil. Som är...STENDÖD.
-----
Återigen, Vägverket, kan ni inte ta sådana som mig i beräkning när ni mäter upp vägrenens bredd? Tio centimeter räcker inte. Och belysning??
Efter att återigen blivit till allmänt åtlöje (och säkert orsak till några oroade blickar) hos förbipasserande bilister, efter att i en mil ha vinglat omkring med högklackat på en lerig vägren, bokstavligen talat ha blivit duschad i lera från långtradarsläp och nästan nermejat ett otal gånger, inser jag nu betydelsen av bra vägplanering. Och jag inser hur livet måste ha tett sig innan mobiltelefonen uppfanns.
Slutet gott, allting gott. Mätt och varm önskar jag GODNATT! :)
måndag, januari 8
Tillbaka till vardag och BMC
Inget roligt har hänt sen sist, så idag skriver jag bara en liten lapp.
Tenta på fredag -> plugg, plugg, plugg varje dag fram tills dess. Idag kände jag, allvarligt talat, hur min hjärna började få svårt att få plats därinnanför kraniet av all faktainproppning.
Fler bilder från fjällen, för den nyfikne, finns på: http://www.litzell.se/transtrand/
Inget roligt har hänt sen sist, så idag skriver jag bara en liten lapp.
Tenta på fredag -> plugg, plugg, plugg varje dag fram tills dess. Idag kände jag, allvarligt talat, hur min hjärna började få svårt att få plats därinnanför kraniet av all faktainproppning.
Fler bilder från fjällen, för den nyfikne, finns på: http://www.litzell.se/transtrand/
onsdag, januari 3
Dagens tips: Rösta på I'm from Barcelona på http://www.sr.se/cgi-bin/p3/p3guld/index.asp
De tisslar att de kommer göra årets gala historisk om de vinner...
Nej, det här är ingen reklamblog. Men jag känner starkt i lilltån att de här är värda ett pris, inte bara för att de är så rara, utan helt enkelt för att så här ska riktig musik låta. Och glöm Idol och Fame Factory - så här ska riktiga stjärnor bli till. Läs mer om och lyssna på www.myspace.com/imfrombarcelona
Fred ut!
tisdag, januari 2
Borta bra men hemma bäst.
Så är det, trots att jag haft en närmast euforisk nyårsvecka i Sälen med en brokig skara trevliga människor. Snön gjorde fjällen gnistrande fjäll-lik redan ett dygn efter att vi kommit upp, men de flesta trotsade traditionen och struntade i skidåkning ändå. Istället åkte vi pulka på kalfjället, vandrade, bastade, bubbelbadade, snöbadade (!), lärde oss wienervals, red Islandshästar och skapade fulländad lägerkänsla med sällskapsspel och obligatoriska hyss. Jag är nöjd. :) Men så otroligt trött.
Godnatt!
Dagens tips för den bortgjorde (eller den som funderar på en karriär som nyhetsuppläsare): http://media.putfile.com/Ekot
onsdag, december 27
...och så sitter man här igen, efter att ha dragit ut på uppdaterandet alldeles för länge. Nu har jag till slut gett efter för insikten att det bara kommer att bli värre ju längre tiden går. Men, men, nu alltså dags för en förhoppningsvis inte alltför långrandig sammanfattning av veckan som gått:
Lördag. Japp, den kom till sist. Julstämningen infann sig lagom till dagen före dopparedagen, det var julstädning och julklappsshopping som gjorde susen (kan det vara så att det ligger nåt i givandets glädje månne?). Tog också en joggingtur för att förebygga kommande svulsterier.
OCH, icke att förglömma; jag gjorde ett...(fanfar)...besök hos frisören för första gången på säkert tre år. Klipper ju vanligtvis mitt hår själv, och gjorde så i god tro om att jag var en utomordentlig fixa-det-själv-barberare, men frisörskan ville inte alls ge mig beröm. På 5 min raserades mitt väl uppbyggda hårförtroende. Suck. Det måste varit ett försäljningsknep?
Söndag. Ingen bygga-snögubbar-jul, men väl lite gnistrande puder på marken gjorde min julafton så fin den kunde bli, med familjemys och god mat hela dagen och midnattsmässa vid tolvslaget. Faktiskt inte alls så tråkigt med en jul hemma som jag ställt in mig på! (Håller jag på att växa upp?)
Måndag. Jag var uppe i ottan (nåja) för att ge mig ut i löpspåret än en gång. Är lite imponerad av mig själv. Sedan frosseri igen, ett försök att spela färdigt TP och bio på kvällen. "Vägen till Betlehem" var väl passande dagen till ära, men nja, är för van vid klassiskt filmmanusformat för att uppskatta den.
Tisdag. Tog en liten tur på stan för att ta en titt på årets reahysteri, men insåg snabbt att den vanligtvis överväldigande trängseln uteblivit. Själv nöjde jag mig med en parfym och hårfärg.
Onsdag. Back to reality. Gick upp tidigt för att åka in till Biomedicum och en heldags tentaplugg med Maria från klassen. Trots sömnbrist efter omvänt dygn lyckades vi komma igenom mer än förväntat. Gött.
Nu ska jag börja packa för morgondagens tripp till Sälen. Skidorna jag fick i julklapp får stanna hemma; Dalafjällen är ju tydligen grönare än julgranen.. :( Så vi - 25 vänner, bekanta och totala främlingar - får roa oss bäst vi kan med fjällvandringar, bastu, spa och valskurs.
Ska bli kul att komma iväg iallafall. GOTT NYTT ÅR!!!
Vi ses 2007.
Veckans glada: Bortsett från allt mysigt och fint och bra som hör julen till, vill jag passa på att ge en stor, fet tumme upp för alla de glada och vänliga busschaufförer därute. Att få ett trevligt smil och "hejhej" när jag stiger på bussen förgyller en halvtråkig dag!
Veckans moln: Jag saknar lillstrumpan. Men annars kommer jag faktiskt inte på något särskilt dåligt.
Veckans heta tips: Ordning på pinalerna! Att ha rent och snyggt i varje vrå är en dunderkur för stressade själar, det vill jag lova.
Lördag. Japp, den kom till sist. Julstämningen infann sig lagom till dagen före dopparedagen, det var julstädning och julklappsshopping som gjorde susen (kan det vara så att det ligger nåt i givandets glädje månne?). Tog också en joggingtur för att förebygga kommande svulsterier.
OCH, icke att förglömma; jag gjorde ett...(fanfar)...besök hos frisören för första gången på säkert tre år. Klipper ju vanligtvis mitt hår själv, och gjorde så i god tro om att jag var en utomordentlig fixa-det-själv-barberare, men frisörskan ville inte alls ge mig beröm. På 5 min raserades mitt väl uppbyggda hårförtroende. Suck. Det måste varit ett försäljningsknep?
Söndag. Ingen bygga-snögubbar-jul, men väl lite gnistrande puder på marken gjorde min julafton så fin den kunde bli, med familjemys och god mat hela dagen och midnattsmässa vid tolvslaget. Faktiskt inte alls så tråkigt med en jul hemma som jag ställt in mig på! (Håller jag på att växa upp?)
Måndag. Jag var uppe i ottan (nåja) för att ge mig ut i löpspåret än en gång. Är lite imponerad av mig själv. Sedan frosseri igen, ett försök att spela färdigt TP och bio på kvällen. "Vägen till Betlehem" var väl passande dagen till ära, men nja, är för van vid klassiskt filmmanusformat för att uppskatta den.
Tisdag. Tog en liten tur på stan för att ta en titt på årets reahysteri, men insåg snabbt att den vanligtvis överväldigande trängseln uteblivit. Själv nöjde jag mig med en parfym och hårfärg.
Onsdag. Back to reality. Gick upp tidigt för att åka in till Biomedicum och en heldags tentaplugg med Maria från klassen. Trots sömnbrist efter omvänt dygn lyckades vi komma igenom mer än förväntat. Gött.
Nu ska jag börja packa för morgondagens tripp till Sälen. Skidorna jag fick i julklapp får stanna hemma; Dalafjällen är ju tydligen grönare än julgranen.. :( Så vi - 25 vänner, bekanta och totala främlingar - får roa oss bäst vi kan med fjällvandringar, bastu, spa och valskurs.
Ska bli kul att komma iväg iallafall. GOTT NYTT ÅR!!!
Vi ses 2007.
Veckans glada: Bortsett från allt mysigt och fint och bra som hör julen till, vill jag passa på att ge en stor, fet tumme upp för alla de glada och vänliga busschaufförer därute. Att få ett trevligt smil och "hejhej" när jag stiger på bussen förgyller en halvtråkig dag!
Veckans moln: Jag saknar lillstrumpan. Men annars kommer jag faktiskt inte på något särskilt dåligt.
Veckans heta tips: Ordning på pinalerna! Att ha rent och snyggt i varje vrå är en dunderkur för stressade själar, det vill jag lova.
fredag, december 15
Ååhhhhhwiiii!
Så skulle det kunna låtit rätt ut från mitt gap där jag gick på gatan efter mitt besök på stipendiekansliet, om jag inte varit så fin i kanten. Ett brett och konstant flinande blev det iallafall. Anledningen? Jag har blivit tilldelad stipendiet jag sökte i augusti (ni som minns), vilket innebär att jag äntligen kan beta av min sedan långt tillbaka upparbetade, lååånga behovslista. Har varit en väldigt fattig student fram tills nu, men när dammarna äntligen fick brista strosade jag ner på stan, köpte mig två klänningar och ett par tights, och bokade tid hos frisören på vägen till bussen hemåt.
Nu ska jag duscha och sen iväg till Upplands Väsby för en återträff med några goa musiktomtar från Jönköping. Mysigt.
Dagens minus: Dödsförklaring som mobbning - hur lågt kan man sjunka? Metro berättar.
Dagens plus: Behöver jag väl inte nämna igen? :)
Så skulle det kunna låtit rätt ut från mitt gap där jag gick på gatan efter mitt besök på stipendiekansliet, om jag inte varit så fin i kanten. Ett brett och konstant flinande blev det iallafall. Anledningen? Jag har blivit tilldelad stipendiet jag sökte i augusti (ni som minns), vilket innebär att jag äntligen kan beta av min sedan långt tillbaka upparbetade, lååånga behovslista. Har varit en väldigt fattig student fram tills nu, men när dammarna äntligen fick brista strosade jag ner på stan, köpte mig två klänningar och ett par tights, och bokade tid hos frisören på vägen till bussen hemåt.
Nu ska jag duscha och sen iväg till Upplands Väsby för en återträff med några goa musiktomtar från Jönköping. Mysigt.
Dagens minus: Dödsförklaring som mobbning - hur lågt kan man sjunka? Metro berättar.
Dagens plus: Behöver jag väl inte nämna igen? :)
onsdag, december 13
Happy Lucia!
Tog med min amerikanska vän Meg till luciatåget i stan idag. Hon trodde först att sterarinet som runnit ner i hennes hår var snö. "Oh, that's cute".
Kikade in till salen där nobelpristagarna hade föreläsning en stund också. Craig Mello, den blott 40-nånting-årige medicinpristagaren från US, inledde med att lovorda svenskarnas kalasighet: "You swedes really know how to party", sa han och tyckte att amerikanerna borde få komma hit på utbytesprogram för att lära sig festa.
Hm, jag som hela tiden tänkt att det är precis tvärtom..!!
Herr Mello har iallafall gjort en hel massa annat än att bara parta, uppenbarligen. Å nu dags för mig att göra detsamma! Steg 1 på väg mot Nobelpriset: Fram med den 486 sidor tjocka medicinboken. (...som jag för övrigt ska kunna utantill den 12e januari. Hoh!)
Dagens plus: Tro't eller ej, nu börjar julstämningen nå även mej. Ikväll ska jag lussefika så det står härliga till.
Dagens minus (åtminstone för alla er i västsverige): Oegn, oegn, oegn
Kikade in till salen där nobelpristagarna hade föreläsning en stund också. Craig Mello, den blott 40-nånting-årige medicinpristagaren från US, inledde med att lovorda svenskarnas kalasighet: "You swedes really know how to party", sa han och tyckte att amerikanerna borde få komma hit på utbytesprogram för att lära sig festa.
Hm, jag som hela tiden tänkt att det är precis tvärtom..!!
Herr Mello har iallafall gjort en hel massa annat än att bara parta, uppenbarligen. Å nu dags för mig att göra detsamma! Steg 1 på väg mot Nobelpriset: Fram med den 486 sidor tjocka medicinboken. (...som jag för övrigt ska kunna utantill den 12e januari. Hoh!)
Dagens plus: Tro't eller ej, nu börjar julstämningen nå även mej. Ikväll ska jag lussefika så det står härliga till.
Dagens minus (åtminstone för alla er i västsverige): Oegn, oegn, oegn
tisdag, december 12
Idag var jag millisekunder ifrån att bli överkörd av en stor lastbil. Huh! Livet passerade revy. Är väldigt glad att jag fick lite extra tid att leva!
Jag som bara skulle ta en skön promenad hem i det fina vår(?)vädret. Sol ute! Yipey! Hoppade direkt av bussen, tre stationer för tidigt. Gött. (tja, förutom när lastbilen kom då)
Nu ska jag, premiär, göra en lista. Några saker jag är glad för precis nu (allt som verkar klyschigt på listan är skrivet med hjärtat):
- Att jag är frisk och har två armar och två ben
- Att jag har en bra familj
- Mina fina, goa vänner (pusspusspuss, ta åt er!)
- Att jag får gå i skola och lära mig en massa
- Att jag har en säng, tak över huvudet och mat varje dag
- Att jag bor i Sverige
- Att jag har stämband att sjunga med
- Att jag har ett piano att spela på
- Att Fågelsång och hela Sverige äntligen fick komma ut i rymden
- Att det finns så många bra människor (ändå)
- Att jag fått ett nytt uppdrag till företaget! Tjoho! Inte en dag för tidigt..
- Att Fredrik Reinfelt är statsminister
- Min laptop (ja, jag får lite lyck ibland när jag tänker på att den är alldeles min)
- Att jag fick ett vykort från Hanna och Jenny i Montpellier (det står här på skrivbordet)
- Att jag inte är kronprinsessa
- Att det fortfarande är plusgrader
- Att jag ska kolla på luciatåg imorgon
- Att jag snart får gå och lägga mig
Jag som bara skulle ta en skön promenad hem i det fina vår(?)vädret. Sol ute! Yipey! Hoppade direkt av bussen, tre stationer för tidigt. Gött. (tja, förutom när lastbilen kom då)
Nu ska jag, premiär, göra en lista. Några saker jag är glad för precis nu (allt som verkar klyschigt på listan är skrivet med hjärtat):
- Att jag är frisk och har två armar och två ben
- Att jag har en bra familj
- Mina fina, goa vänner (pusspusspuss, ta åt er!)
- Att jag får gå i skola och lära mig en massa
- Att jag har en säng, tak över huvudet och mat varje dag
- Att jag bor i Sverige
- Att jag har stämband att sjunga med
- Att jag har ett piano att spela på
- Att Fågelsång och hela Sverige äntligen fick komma ut i rymden
- Att det finns så många bra människor (ändå)
- Att jag fått ett nytt uppdrag till företaget! Tjoho! Inte en dag för tidigt..
- Att Fredrik Reinfelt är statsminister
- Min laptop (ja, jag får lite lyck ibland när jag tänker på att den är alldeles min)
- Att jag fick ett vykort från Hanna och Jenny i Montpellier (det står här på skrivbordet)
- Att jag inte är kronprinsessa
- Att det fortfarande är plusgrader
- Att jag ska kolla på luciatåg imorgon
- Att jag snart får gå och lägga mig
söndag, december 10
Hej hallå igen!
Mycket har hänt sen sist, mestadels är det en massa kalas hit och dit. Men jag får ta risken att framstå som en partyprinsessa - här följer en kort uppdatering:
I torsdags jazzade jag med Uppsala Universitets Jazz Orchestra på Musikum, kompisen Hanna Nilsson hade bjudit med mig på deras julmys. Vi åt och jammade kvällen lång, jag fick också vara med och sjunga! :) *lycklig* Det blev en salig blandning av "Autumn leaves", "Fly me to the moon" och jullåtar. "I'm dreaming of a white christmas" sjöng med stor inlevelse...
I fredags gjorde vi fystest i skolan, mätte bland annat underhudsfett, muskelmassa och metabolisk ålder (ämnesomsättningen) på varandra. Det gjorde susen för lusten att ta tag i träningen igen vill jag lova..!
Sen stressade jag och klasskompisen Johanna till Stockholmståget. Jag anlände till Flemingsberg en timme innan den första av kvällens två konserter skulle börja, och fick snabbt öva igenom de två sånger jag aldrig ens hört förut (mitt deltagande i körens övningar har varit mycket bristfällig under hösten). Men detta till trots gick konserterna faktiskt toppen!
Efteråt firade hela kören plus några gäster. Många var vid det här laget trötta på julsånger så vi låtsades att det var vår igen och rev av "vintern rasat", "sommarpsalm" och andra julofoba visor. Oj, vad vi tog i. Oj, vad kul det är att sjunga. Så småningom kom julsångerna också. Sen sade vi farväl till varandra och till Poolen (skolans festlokaler som ska byggas om till gym, och samlar ett troligtvis hälsosammare svett i framtiden)
Väldigt skoj var det att träffa så många saknade, underbara människor på en och samma kväll iallafall. Jag somnade 06.00.
Fyra timmar senare satt jag på tåget tillbaka till Uppsala. Hann duscha, städa och fixa mig festfin igen till kvällens två avskedskalas för tre godhjärtade själar (alla "offrar" de den svenska tryggheten för att arbeta med hjälpsatsningar): Noa som i imorse flög till Hawaii, och Elin & Daniel som efter jul flyger till det för mig smått skräckinjagande Sudan. Ni inspirerar oss andra att göra gott!! Ta hand om er!!
Nu är det hög tid att infria löftet jag gav till mig själv i fredags. Ut i löpspåret, Ida!
Dagens grattis: går givetvis till CHRISTER FUGLESANG. Heja Sverige!
Dagens lycka till: går till Lars, Christian och Yasna som ska bära SöderS mastodontfana i Blå hallen ikväll, på världens mesta fest. Är högst avundsjuk på er.
Mycket har hänt sen sist, mestadels är det en massa kalas hit och dit. Men jag får ta risken att framstå som en partyprinsessa - här följer en kort uppdatering:
I torsdags jazzade jag med Uppsala Universitets Jazz Orchestra på Musikum, kompisen Hanna Nilsson hade bjudit med mig på deras julmys. Vi åt och jammade kvällen lång, jag fick också vara med och sjunga! :) *lycklig* Det blev en salig blandning av "Autumn leaves", "Fly me to the moon" och jullåtar. "I'm dreaming of a white christmas" sjöng med stor inlevelse...
I fredags gjorde vi fystest i skolan, mätte bland annat underhudsfett, muskelmassa och metabolisk ålder (ämnesomsättningen) på varandra. Det gjorde susen för lusten att ta tag i träningen igen vill jag lova..!
Sen stressade jag och klasskompisen Johanna till Stockholmståget. Jag anlände till Flemingsberg en timme innan den första av kvällens två konserter skulle börja, och fick snabbt öva igenom de två sånger jag aldrig ens hört förut (mitt deltagande i körens övningar har varit mycket bristfällig under hösten). Men detta till trots gick konserterna faktiskt toppen!
Efteråt firade hela kören plus några gäster. Många var vid det här laget trötta på julsånger så vi låtsades att det var vår igen och rev av "vintern rasat", "sommarpsalm" och andra julofoba visor. Oj, vad vi tog i. Oj, vad kul det är att sjunga. Så småningom kom julsångerna också. Sen sade vi farväl till varandra och till Poolen (skolans festlokaler som ska byggas om till gym, och samlar ett troligtvis hälsosammare svett i framtiden)
Väldigt skoj var det att träffa så många saknade, underbara människor på en och samma kväll iallafall. Jag somnade 06.00.
Fyra timmar senare satt jag på tåget tillbaka till Uppsala. Hann duscha, städa och fixa mig festfin igen till kvällens två avskedskalas för tre godhjärtade själar (alla "offrar" de den svenska tryggheten för att arbeta med hjälpsatsningar): Noa som i imorse flög till Hawaii, och Elin & Daniel som efter jul flyger till det för mig smått skräckinjagande Sudan. Ni inspirerar oss andra att göra gott!! Ta hand om er!!
Nu är det hög tid att infria löftet jag gav till mig själv i fredags. Ut i löpspåret, Ida!
Dagens grattis: går givetvis till CHRISTER FUGLESANG. Heja Sverige!
Dagens lycka till: går till Lars, Christian och Yasna som ska bära SöderS mastodontfana i Blå hallen ikväll, på världens mesta fest. Är högst avundsjuk på er.
söndag, december 3
Glad första advent :)
Jodå, jag gillar julen. Väldigt mycket faktiskt. Men ibland kan man behöva lite omväxling bara ;)
Häromdagen åkte jag förresten rullskridskor, för första gången i december någonsin. Det var jättekul! Cyklade bort till den nya E4:an som ska öppnas om ett par veckor. Tänkte passa på att åka på den breda, milslånga motorvägen medan den är den tom på långtradare och bilar som svischar förbi i 120km/h. Det visade sig vara en riktigt bra idé, förutom att det var rätt scary att åka på den alldeles själv i becksvarta mörkret (som ju numera infinner sig redan kl 15) Ena stunden kände jag mig som en lagbrytande buse som åkte på den "fordon förbjuden"-skyltade vägen, andra stunden som en modig äventyrare som vågade mig ut på, för mig iallafall, okänd mark. Slutligen vann dock rädslan och tankarna på vad som skulle hända om en björn plötsligt promenerade ut på vägen (har ingen aning om var den rädslan kom ifrån)...så, efter ca 5 km åkande vände jag tillbaka igen.
Lonesome travel. Vägen bara fortsatte och fortsatte...och inte ett däck i syne. Tufft.
Jodå, jag gillar julen. Väldigt mycket faktiskt. Men ibland kan man behöva lite omväxling bara ;)
Häromdagen åkte jag förresten rullskridskor, för första gången i december någonsin. Det var jättekul! Cyklade bort till den nya E4:an som ska öppnas om ett par veckor. Tänkte passa på att åka på den breda, milslånga motorvägen medan den är den tom på långtradare och bilar som svischar förbi i 120km/h. Det visade sig vara en riktigt bra idé, förutom att det var rätt scary att åka på den alldeles själv i becksvarta mörkret (som ju numera infinner sig redan kl 15) Ena stunden kände jag mig som en lagbrytande buse som åkte på den "fordon förbjuden"-skyltade vägen, andra stunden som en modig äventyrare som vågade mig ut på, för mig iallafall, okänd mark. Slutligen vann dock rädslan och tankarna på vad som skulle hända om en björn plötsligt promenerade ut på vägen (har ingen aning om var den rädslan kom ifrån)...så, efter ca 5 km åkande vände jag tillbaka igen.
Lonesome travel. Vägen bara fortsatte och fortsatte...och inte ett däck i syne. Tufft.
fredag, december 1
December
De senaste veckorna har jag kämpat hårt för att inte julsånger, pepparkakor, tomteluvor och adventsljusstakar ska nå mig. INGEN JUL INNAN DECEMBER, TACK! har varit min melodi i år. Blir smått tokig på butiker som spelar bjällerklang och "nu är det jul igen" i förtid. Snälla, sluta! Jag springer ut ur er affär innan jag ens hunnit se mig om efter något köpbart!
Varför då denna antagoni gentemot aptitretare för denna fina, varma och kärleksfulla högtid? kanske någon undrar. Tja, för det första så har jag krampaktigt klamrat mig fast vid en konstig känsla av att det fortfarande är lite sommar kvar - det har faktiskt funkat hyfsat med tanke på de varma novemberveckorna. För det andra innebär jul att min Uppsalatermin snart är över. Och min återkomst till Stockholm snart stundar (läs föregående inlägg för bakgrundsinformation på den). Så - någon förväntansfull, stjärnbeströdd julstämning har alltså därför inte riktigt infunnit sig hos mig. Men nu är det bara att ge upp. Se mig sjunga "Jul, jul, strålande jul" med SöderS kör i Flemingsberg nästa fredag klockan 18.30.
;)
Igår tog jag ett brejk och reste till 40-talets Amerika. Fick höra Frank Sinatra, Louis Armstrong och Bing Crosby, i Missionskyrkan i stan. Riktigt bra var det, Uppsala Universitets Jazzorkester med gästtrummisen Petur "Island" Östlund spelade, ursäkta uttrycket, häcken av oss alla. Wow.
Nu ska jag ta ett djupt andetag och öppna min julkalender. "Topp 24 - saker som inte har med julen att göra", heter den. Tusen tack Emilia för den underbara presenten!
Dagens plus: Sovmorgon och nästan helt kurerad förkylning
Dagens minus: Det blev ingen cykeltur idag heller
Dagens neutral: Idol 2006. Har inte sett ett enda helt program av det men har antagligen inte missat något häpnadsväckande. Dock - grattis Markus! Du verkar jätteskön.
Varför då denna antagoni gentemot aptitretare för denna fina, varma och kärleksfulla högtid? kanske någon undrar. Tja, för det första så har jag krampaktigt klamrat mig fast vid en konstig känsla av att det fortfarande är lite sommar kvar - det har faktiskt funkat hyfsat med tanke på de varma novemberveckorna. För det andra innebär jul att min Uppsalatermin snart är över. Och min återkomst till Stockholm snart stundar (läs föregående inlägg för bakgrundsinformation på den). Så - någon förväntansfull, stjärnbeströdd julstämning har alltså därför inte riktigt infunnit sig hos mig. Men nu är det bara att ge upp. Se mig sjunga "Jul, jul, strålande jul" med SöderS kör i Flemingsberg nästa fredag klockan 18.30.
;)
Igår tog jag ett brejk och reste till 40-talets Amerika. Fick höra Frank Sinatra, Louis Armstrong och Bing Crosby, i Missionskyrkan i stan. Riktigt bra var det, Uppsala Universitets Jazzorkester med gästtrummisen Petur "Island" Östlund spelade, ursäkta uttrycket, häcken av oss alla. Wow.
Nu ska jag ta ett djupt andetag och öppna min julkalender. "Topp 24 - saker som inte har med julen att göra", heter den. Tusen tack Emilia för den underbara presenten!
Dagens plus: Sovmorgon och nästan helt kurerad förkylning
Dagens minus: Det blev ingen cykeltur idag heller
Dagens neutral: Idol 2006. Har inte sett ett enda helt program av det men har antagligen inte missat något häpnadsväckande. Dock - grattis Markus! Du verkar jätteskön.
tisdag, november 28
Ung ondska
I morse blev jag påmind om vilket lidande det innebär att vara barn i skolan. Och nej, det handlar inte om hårda regler, inte om kvarsittning, vikarier eller för korta raster.
På bussen in till stan råkade jag hamna mittemot två cirkus 13-åriga tjejer, som satt och diskuterade gårdagens TV. Efter ett par hållplatser hoppar en till tjej på. Hon hälsar glatt och försöker krama om de två tjejerna. Får inte så mycket som en arm tillbaka. Hela den resterande resan kämpar hon för att komma in i deras samtal men får på sin höjd ett matt "jaha" och likgiltiga blickar.
Känns fenomenet igen? Jag blev iallafall brutalt förflyttad tillbaka till mellanstadiet, och så tacksam över att vara 23 år. Är det nåt jag blir arg på så är det sånt här. Stackars tjej.
Sen började jag fundera på alla skrämselsifforna om depressioner och självmord bland unga. Alltså, är det här nåt som alla bara måste gå igenom, en jobbig men given del av livet? Barn är ju elaka. De är självupptagna, egoistiska och klantiga och vet inte bättre. Eller, kan man göra nåt åt alltihop? Är inte vi vuxna till för att lära dem hur det funkar? Det vore så skönt om de i kostymerna kunde ta en paus i de trassliga diskussionerna om betygssystem, om bestraffning och ordningsregler och satsa mer på Friends och sånt bra.
Tack för ordet.
Dagens minus: Tjejer och killar som mobbas
Dagens plus: Marina som fyller tio idag. Grattis!
På bussen in till stan råkade jag hamna mittemot två cirkus 13-åriga tjejer, som satt och diskuterade gårdagens TV. Efter ett par hållplatser hoppar en till tjej på. Hon hälsar glatt och försöker krama om de två tjejerna. Får inte så mycket som en arm tillbaka. Hela den resterande resan kämpar hon för att komma in i deras samtal men får på sin höjd ett matt "jaha" och likgiltiga blickar.
Känns fenomenet igen? Jag blev iallafall brutalt förflyttad tillbaka till mellanstadiet, och så tacksam över att vara 23 år. Är det nåt jag blir arg på så är det sånt här. Stackars tjej.
Sen började jag fundera på alla skrämselsifforna om depressioner och självmord bland unga. Alltså, är det här nåt som alla bara måste gå igenom, en jobbig men given del av livet? Barn är ju elaka. De är självupptagna, egoistiska och klantiga och vet inte bättre. Eller, kan man göra nåt åt alltihop? Är inte vi vuxna till för att lära dem hur det funkar? Det vore så skönt om de i kostymerna kunde ta en paus i de trassliga diskussionerna om betygssystem, om bestraffning och ordningsregler och satsa mer på Friends och sånt bra.
Tack för ordet.
Dagens minus: Tjejer och killar som mobbas
Dagens plus: Marina som fyller tio idag. Grattis!
söndag, november 26
Jag avskyr Stockholm
Jag avskyr Stockholm
Jag avskyr Stockholm
...sa jag som ett mantra där jag gick inträngd på den ca 1 meter breda, dammiga betonggången inne i Söderledstunneln, medan bilarna tutade och svischade förbi i 100 km/h. Det hade kunnat varit vilken sitcom som helst, men det var i verkligheten bara en bit av min tragikomiska vardag.
Jag var på väg till första uppdraget på ett nytt extrajobb: servitris på vackra Mariahissen på söder. Det sista jag ville börja med var ju att bli en halvtimme sen, speciellt då jag har närmast obefintliga erfarenheter med jobb inom serveringsbranschen och visste att jag skulle behöva mycket hjälp. Men sen blev jag iallafall, efter en halvtimmes snurrande på centralbron och den efterföljande tunneln, som till mitt stora förtret var allt annat än anpassad för gångtrafikanter som bara ville ta sig enklaste vägen över till söder från centralstationen, gav jag upp och tog tunnelbanan (tydligen det enda klara alternativet för en stroller).
Väl framme möttes jag av ett kort "gästerna kommer om 10 minuter", jag fick en skjorta och anvisades till en toalett för snabbt ombyte.
Sen kort och snabb info om kvällen. Halvt skräckslagen konstaterade jag: Min premiär som servitris skulle bli på ett BRÖLLOP! Inte vilket som helst heller, det här visade sig vara fint folk som jag anade visste precis vad som ska kunna krävas av en servitris.
Lyckligtvis var de glada, så småningom även ganska rusiga, men oj vad nervös jag var. Darrade som ett asplöv (dels på grund av näringsbrist - hade inte hunnit äta sedan frukost) när jag bar ut de tunga tallrikarna fyra och fyra (!) till gästerna.
När dagen var slut kunde jag konstatera att jag gjort bort mig ett par gånger och lyckats fastna på deras videoinspelning men att jag gjort stora framsteg som servitris och känner mig faktiskt rätt stolt över att jag ändå vågade anta utmaningen. Fast, i ärlighetens namn, hade jag vetat vad som väntade mig hade jag nog avrått dem från att anlita mig.
Nu sitter jag med tio blåsor på fötterna och träningsvärk överallt som sällan förr, hos Nelet i Näsby. Vi ska strax in till stan och shoppa, vilket lär gå i ultrarapid med mina söndriga fossingar.
Och ja förresten, begravningen var vacker. Så otroligt. Allt var som upplagt för att man skulle bli känslosam, så jag grät naturligtvis floder. Borde göra det oftare, det är skönt att gråta.
På kvällen samma dag var jag på en äkta amerikansk Thanksgiving-fest (min allra första) på Snerikes nation. Kombinationen tackfest och sorgeceremoni kändes till en början lite fel, men när jag tänker efter passade de faktiskt ganska bra ihop. Det finns så mycket att vara tacksam för.
Kvällen blev mycket trevligt, inte minst god, med sweet potatoe, turkey, stuffing, pumpkin & cherry pie. Med mycket mera förstås.
In till stan var det ja! Bråttom!
Jag avskyr Stockholm
Jag avskyr Stockholm
...sa jag som ett mantra där jag gick inträngd på den ca 1 meter breda, dammiga betonggången inne i Söderledstunneln, medan bilarna tutade och svischade förbi i 100 km/h. Det hade kunnat varit vilken sitcom som helst, men det var i verkligheten bara en bit av min tragikomiska vardag.
Jag var på väg till första uppdraget på ett nytt extrajobb: servitris på vackra Mariahissen på söder. Det sista jag ville börja med var ju att bli en halvtimme sen, speciellt då jag har närmast obefintliga erfarenheter med jobb inom serveringsbranschen och visste att jag skulle behöva mycket hjälp. Men sen blev jag iallafall, efter en halvtimmes snurrande på centralbron och den efterföljande tunneln, som till mitt stora förtret var allt annat än anpassad för gångtrafikanter som bara ville ta sig enklaste vägen över till söder från centralstationen, gav jag upp och tog tunnelbanan (tydligen det enda klara alternativet för en stroller).
Väl framme möttes jag av ett kort "gästerna kommer om 10 minuter", jag fick en skjorta och anvisades till en toalett för snabbt ombyte.
Sen kort och snabb info om kvällen. Halvt skräckslagen konstaterade jag: Min premiär som servitris skulle bli på ett BRÖLLOP! Inte vilket som helst heller, det här visade sig vara fint folk som jag anade visste precis vad som ska kunna krävas av en servitris.
Lyckligtvis var de glada, så småningom även ganska rusiga, men oj vad nervös jag var. Darrade som ett asplöv (dels på grund av näringsbrist - hade inte hunnit äta sedan frukost) när jag bar ut de tunga tallrikarna fyra och fyra (!) till gästerna.
När dagen var slut kunde jag konstatera att jag gjort bort mig ett par gånger och lyckats fastna på deras videoinspelning men att jag gjort stora framsteg som servitris och känner mig faktiskt rätt stolt över att jag ändå vågade anta utmaningen. Fast, i ärlighetens namn, hade jag vetat vad som väntade mig hade jag nog avrått dem från att anlita mig.
Nu sitter jag med tio blåsor på fötterna och träningsvärk överallt som sällan förr, hos Nelet i Näsby. Vi ska strax in till stan och shoppa, vilket lär gå i ultrarapid med mina söndriga fossingar.
Och ja förresten, begravningen var vacker. Så otroligt. Allt var som upplagt för att man skulle bli känslosam, så jag grät naturligtvis floder. Borde göra det oftare, det är skönt att gråta.
På kvällen samma dag var jag på en äkta amerikansk Thanksgiving-fest (min allra första) på Snerikes nation. Kombinationen tackfest och sorgeceremoni kändes till en början lite fel, men när jag tänker efter passade de faktiskt ganska bra ihop. Det finns så mycket att vara tacksam för.
Kvällen blev mycket trevligt, inte minst god, med sweet potatoe, turkey, stuffing, pumpkin & cherry pie. Med mycket mera förstås.
In till stan var det ja! Bråttom!
torsdag, november 23
Veckans tema: döden
Japp. Den deprimerade göre sig icke besvär, skulle jag vilja säga som en varning. Ämnet som cirkulerar i min vardag just nu inbegriper varken joddlevisor eller rosaglittriga pom-poms. Men det är ju ändå på detta vis, att förr eller senare tvingas vi alla konfronteras med detta svårgreppbara ämne. Döden finns kanske närmare än vi tror men dols så väl genom samhällets välordnade diskretion - vi vill inte se den, inte höra om den och helst inte alls tänka på den - trots en esentiell sanning: Det enda vi vet säkert här i livet är att vi alla en dag ska dö. Så varför inte vänja sig vid tanken och avdramatisera det hela redan som ung och lite blåögt livsglad student?
Nåväl, jag har iallafall gjort stora framsteg på fronten, passande nog koncentrerades det hela under en ruggig vecka mitt i solfattiga november.
Det hela började egentligen med att människor i min indirekta närhet fått möta döden på olika sätt, plötsligt eller genom besked om dödlig sjukdom. Alltid tragiskt. Chock, sorg, sedan förhoppningsvis bearbetning och slutligen ett accepterande. Döden blir verklig.
Sen har också skolan gjort sitt. Jag började den här dagen med ett besök på patologiskt centrallab, Uppsala, där jag och ett gäng från klassen fick gå runt bland de avlidna och sedan följa en regelrätt obduktion av alla interna organ. Kroppen är materia, blev lärdomen.
Efter lunch (då kött var uteslutet) besökte vi en begravningsbyrå. Fick lära oss allt om beslut som ska tas inför en begravning och gick sedan hem med varsin folder att fylla så allt är klart inför vår egen. Död är pappersarbete och byråkrati, kunde vi konstatera.
Imorgon ska jag på begravning av en vän till familjen. Det kommer att bli sorgligt och döden kommer vara riktigt verklig, med öppen kista och bevittnad jordfästning. Men jag tror också det blir vackert. Hoppfullt. Vila i frid.
Japp. Den deprimerade göre sig icke besvär, skulle jag vilja säga som en varning. Ämnet som cirkulerar i min vardag just nu inbegriper varken joddlevisor eller rosaglittriga pom-poms. Men det är ju ändå på detta vis, att förr eller senare tvingas vi alla konfronteras med detta svårgreppbara ämne. Döden finns kanske närmare än vi tror men dols så väl genom samhällets välordnade diskretion - vi vill inte se den, inte höra om den och helst inte alls tänka på den - trots en esentiell sanning: Det enda vi vet säkert här i livet är att vi alla en dag ska dö. Så varför inte vänja sig vid tanken och avdramatisera det hela redan som ung och lite blåögt livsglad student?
Nåväl, jag har iallafall gjort stora framsteg på fronten, passande nog koncentrerades det hela under en ruggig vecka mitt i solfattiga november.
Det hela började egentligen med att människor i min indirekta närhet fått möta döden på olika sätt, plötsligt eller genom besked om dödlig sjukdom. Alltid tragiskt. Chock, sorg, sedan förhoppningsvis bearbetning och slutligen ett accepterande. Döden blir verklig.
Sen har också skolan gjort sitt. Jag började den här dagen med ett besök på patologiskt centrallab, Uppsala, där jag och ett gäng från klassen fick gå runt bland de avlidna och sedan följa en regelrätt obduktion av alla interna organ. Kroppen är materia, blev lärdomen.
Efter lunch (då kött var uteslutet) besökte vi en begravningsbyrå. Fick lära oss allt om beslut som ska tas inför en begravning och gick sedan hem med varsin folder att fylla så allt är klart inför vår egen. Död är pappersarbete och byråkrati, kunde vi konstatera.
Imorgon ska jag på begravning av en vän till familjen. Det kommer att bli sorgligt och döden kommer vara riktigt verklig, med öppen kista och bevittnad jordfästning. Men jag tror också det blir vackert. Hoppfullt. Vila i frid.
torsdag, november 16
Stockholm måndag-onsdag
Var i nära akut behov av extra inkomst, så jag åkte till Stockholm för att jobba tre dagar i rad (jadå, det funkade med skolschemat också). Grejen var bara den att de jag bokat in jobb för (Viktor Rydbergs lärarvikarieförmedling) aldrig ringde! Antingen av brist på uppdrag eller att de glömde bort stackars mig. Så det slutade alltså med att jag hade en tre dagars novembersemester i Stockholm och slösade ännu mer pengar.
Självklart var det heltrevligt att få umgås med Maria (som så snällt gav mig sistaminuten-sovplats), Cornelia (som jag fick hänga med till statsministerbarnens dagis i Täby), Sofien och alla andra goingar i kören... men nu vill jag jobba!!
Vid biljettautomaten på centralstationen, lite mulen efter all ineffektiv tid, träffade jag på en rikligt sysselsatt man (?), Lars-Åke (aka Babsan). Riktigt trevlig prick faktiskt. Okej, vi pratade inte en halvtimme men väl lite sånt där småprat resenärer emellan. Om knepiga automater och serviceavgifter och sånt.
Nåväl, dagen blev bättre: Fick poängen från högskoleprovet, som jag trodde jag gjort alldeles i onödan. Så visade sig det dock inte vara - höjde mig med 0.1 till 1.7. Så nu är dörren till en liten dröm öppen på glänt... Vi får se!
Sen åkte jag in till stan och provade på afrikansk dans med Maja. Såå skönt! Rytmer från södra halvklotet och skaka-loss-koreografi var precis vad min stela kropp behövde.
Nu ska jag läsa ikapp lite fysiologi till morgondagens grupparbete. Hujedamej, klockan är redan ett! Oh well, sömn får bli morgondagens problem. Hasta manana, fred ut.
Var i nära akut behov av extra inkomst, så jag åkte till Stockholm för att jobba tre dagar i rad (jadå, det funkade med skolschemat också). Grejen var bara den att de jag bokat in jobb för (Viktor Rydbergs lärarvikarieförmedling) aldrig ringde! Antingen av brist på uppdrag eller att de glömde bort stackars mig. Så det slutade alltså med att jag hade en tre dagars novembersemester i Stockholm och slösade ännu mer pengar.
Självklart var det heltrevligt att få umgås med Maria (som så snällt gav mig sistaminuten-sovplats), Cornelia (som jag fick hänga med till statsministerbarnens dagis i Täby), Sofien och alla andra goingar i kören... men nu vill jag jobba!!
Vid biljettautomaten på centralstationen, lite mulen efter all ineffektiv tid, träffade jag på en rikligt sysselsatt man (?), Lars-Åke (aka Babsan). Riktigt trevlig prick faktiskt. Okej, vi pratade inte en halvtimme men väl lite sånt där småprat resenärer emellan. Om knepiga automater och serviceavgifter och sånt.
Nåväl, dagen blev bättre: Fick poängen från högskoleprovet, som jag trodde jag gjort alldeles i onödan. Så visade sig det dock inte vara - höjde mig med 0.1 till 1.7. Så nu är dörren till en liten dröm öppen på glänt... Vi får se!
Sen åkte jag in till stan och provade på afrikansk dans med Maja. Såå skönt! Rytmer från södra halvklotet och skaka-loss-koreografi var precis vad min stela kropp behövde.
Nu ska jag läsa ikapp lite fysiologi till morgondagens grupparbete. Hujedamej, klockan är redan ett! Oh well, sömn får bli morgondagens problem. Hasta manana, fred ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
