...och så sitter man här igen, efter att ha dragit ut på uppdaterandet alldeles för länge. Nu har jag till slut gett efter för insikten att det bara kommer att bli värre ju längre tiden går. Men, men, nu alltså dags för en förhoppningsvis inte alltför långrandig sammanfattning av veckan som gått:

Lördag. Japp, den kom till sist. Julstämningen infann sig lagom till dagen före dopparedagen, det var julstädning och julklappsshopping som gjorde susen (kan det vara så att det ligger nåt i givandets glädje månne?). Tog också en joggingtur för att förebygga kommande svulsterier.
OCH, icke att förglömma; jag gjorde ett...(fanfar)...besök hos frisören för första gången på säkert tre år. Klipper ju vanligtvis mitt hår själv, och gjorde så i god tro om att jag var en utomordentlig fixa-det-själv-barberare, men frisörskan ville inte alls ge mig beröm. På 5 min raserades mitt väl uppbyggda hårförtroende. Suck. Det måste varit ett försäljningsknep?

Söndag. Ingen bygga-snögubbar-jul, men väl lite gnistrande puder på marken gjorde min julafton så fin den kunde bli, med familjemys och god mat hela dagen och midnattsmässa vid tolvslaget. Faktiskt inte alls så tråkigt med en jul hemma som jag ställt in mig på! (Håller jag på att växa upp?)

Måndag. Jag var uppe i ottan (nåja) för att ge mig ut i löpspåret än en gång. Är lite imponerad av mig själv. Sedan frosseri igen, ett försök att spela färdigt TP och bio på kvällen. "Vägen till Betlehem" var väl passande dagen till ära, men nja, är för van vid klassiskt filmmanusformat för att uppskatta den.

Tisdag. Tog en liten tur på stan för att ta en titt på årets reahysteri, men insåg snabbt att den vanligtvis överväldigande trängseln uteblivit. Själv nöjde jag mig med en parfym och hårfärg.

Onsdag. Back to reality. Gick upp tidigt för att åka in till Biomedicum och en heldags tentaplugg med Maria från klassen. Trots sömnbrist efter omvänt dygn lyckades vi komma igenom mer än förväntat. Gött.

Nu ska jag börja packa för morgondagens tripp till Sälen. Skidorna jag fick i julklapp får stanna hemma; Dalafjällen är ju tydligen grönare än julgranen.. :( Så vi - 25 vänner, bekanta och totala främlingar - får roa oss bäst vi kan med fjällvandringar, bastu, spa och valskurs.
Ska bli kul att komma iväg iallafall. GOTT NYTT ÅR!!!
Vi ses 2007.

Veckans glada: Bortsett från allt mysigt och fint och bra som hör julen till, vill jag passa på att ge en stor, fet tumme upp för alla de glada och vänliga busschaufförer därute. Att få ett trevligt smil och "hejhej" när jag stiger på bussen förgyller en halvtråkig dag!
Veckans moln: Jag saknar lillstrumpan. Men annars kommer jag faktiskt inte på något särskilt dåligt.
Veckans heta tips: Ordning på pinalerna! Att ha rent och snyggt i varje vrå är en dunderkur för stressade själar, det vill jag lova.

Ååhhhhhwiiii!

Så skulle det kunna låtit rätt ut från mitt gap där jag gick på gatan efter mitt besök på stipendiekansliet, om jag inte varit så fin i kanten. Ett brett och konstant flinande blev det iallafall. Anledningen? Jag har blivit tilldelad stipendiet jag sökte i augusti (ni som minns), vilket innebär att jag äntligen kan beta av min sedan långt tillbaka upparbetade, lååånga behovslista. Har varit en väldigt fattig student fram tills nu, men när dammarna äntligen fick brista strosade jag ner på stan, köpte mig två klänningar och ett par tights, och bokade tid hos frisören på vägen till bussen hemåt.

Nu ska jag duscha och sen iväg till Upplands Väsby för en återträff med några goa musiktomtar från Jönköping. Mysigt.

Dagens minus: Dödsförklaring som mobbning - hur lågt kan man sjunka? Metro berättar.
Dagens plus: Behöver jag väl inte nämna igen? :)

Happy Lucia!

Tog med min amerikanska vän Meg till luciatåget i stan idag. Hon trodde först att sterarinet som runnit ner i hennes hår var snö. "Oh, that's cute".

Kikade in till salen där nobelpristagarna hade föreläsning en stund också. Craig Mello, den blott 40-nånting-årige medicinpristagaren från US, inledde med att lovorda svenskarnas kalasighet: "You swedes really know how to party", sa han och tyckte att amerikanerna borde få komma hit på utbytesprogram för att lära sig festa.
Hm, jag som hela tiden tänkt att det är precis tvärtom..!!

Herr Mello har iallafall gjort en hel massa annat än att bara parta, uppenbarligen. Å nu dags för mig att göra detsamma! Steg 1 på väg mot Nobelpriset: Fram med den 486 sidor tjocka medicinboken. (...som jag för övrigt ska kunna utantill den 12e januari. Hoh!)

Dagens plus: Tro't eller ej, nu börjar julstämningen nå även mej. Ikväll ska jag lussefika så det står härliga till.
Dagens minus (åtminstone för alla er i västsverige): Oegn, oegn, oegn

Idag var jag millisekunder ifrån att bli överkörd av en stor lastbil. Huh! Livet passerade revy. Är väldigt glad att jag fick lite extra tid att leva!

Jag som bara skulle ta en skön promenad hem i det fina vår(?)vädret. Sol ute! Yipey! Hoppade direkt av bussen, tre stationer för tidigt. Gött. (tja, förutom när lastbilen kom då)

Nu ska jag, premiär, göra en lista. Några saker jag är glad för precis nu (allt som verkar klyschigt på listan är skrivet med hjärtat):
- Att jag är frisk och har två armar och två ben
- Att jag har en bra familj
- Mina fina, goa vänner (pusspusspuss, ta åt er!)
- Att jag får gå i skola och lära mig en massa
- Att jag har en säng, tak över huvudet och mat varje dag
- Att jag bor i Sverige
- Att jag har stämband att sjunga med
- Att jag har ett piano att spela på
- Att Fågelsång och hela Sverige äntligen fick komma ut i rymden
- Att det finns så många bra människor (ändå)
- Att jag fått ett nytt uppdrag till företaget! Tjoho! Inte en dag för tidigt..
- Att Fredrik Reinfelt är statsminister
- Min laptop (ja, jag får lite lyck ibland när jag tänker på att den är alldeles min)
- Att jag fick ett vykort från Hanna och Jenny i Montpellier (det står här på skrivbordet)
- Att jag inte är kronprinsessa
- Att det fortfarande är plusgrader
- Att jag ska kolla på luciatåg imorgon
- Att jag snart får gå och lägga mig

Hej hallå igen!
Mycket har hänt sen sist, mestadels är det en massa kalas hit och dit. Men jag får ta risken att framstå som en partyprinsessa - här följer en kort uppdatering:

I torsdags jazzade jag med Uppsala Universitets Jazz Orchestra på Musikum, kompisen Hanna Nilsson hade bjudit med mig på deras julmys. Vi åt och jammade kvällen lång, jag fick också vara med och sjunga! :) *lycklig* Det blev en salig blandning av "Autumn leaves", "Fly me to the moon" och jullåtar. "I'm dreaming of a white christmas" sjöng med stor inlevelse...

I fredags gjorde vi fystest i skolan, mätte bland annat underhudsfett, muskelmassa och metabolisk ålder (ämnesomsättningen) på varandra. Det gjorde susen för lusten att ta tag i träningen igen vill jag lova..!
Sen stressade jag och klasskompisen Johanna till Stockholmståget. Jag anlände till Flemingsberg en timme innan den första av kvällens två konserter skulle börja, och fick snabbt öva igenom de två sånger jag aldrig ens hört förut (mitt deltagande i körens övningar har varit mycket bristfällig under hösten). Men detta till trots gick konserterna faktiskt toppen!
Efteråt firade hela kören plus några gäster. Många var vid det här laget trötta på julsånger så vi låtsades att det var vår igen och rev av "vintern rasat", "sommarpsalm" och andra julofoba visor. Oj, vad vi tog i. Oj, vad kul det är att sjunga. Så småningom kom julsångerna också. Sen sade vi farväl till varandra och till Poolen (skolans festlokaler som ska byggas om till gym, och samlar ett troligtvis hälsosammare svett i framtiden)
Väldigt skoj var det att träffa så många saknade, underbara människor på en och samma kväll iallafall. Jag somnade 06.00.

Fyra timmar senare satt jag på tåget tillbaka till Uppsala. Hann duscha, städa och fixa mig festfin igen till kvällens två avskedskalas för tre godhjärtade själar (alla "offrar" de den svenska tryggheten för att arbeta med hjälpsatsningar): Noa som i imorse flög till Hawaii, och Elin & Daniel som efter jul flyger till det för mig smått skräckinjagande Sudan. Ni inspirerar oss andra att göra gott!! Ta hand om er!!

Nu är det hög tid att infria löftet jag gav till mig själv i fredags. Ut i löpspåret, Ida!

Dagens grattis: går givetvis till CHRISTER FUGLESANG. Heja Sverige!
Dagens lycka till: går till Lars, Christian och Yasna som ska bära SöderS mastodontfana i Blå hallen ikväll, på världens mesta fest. Är högst avundsjuk på er.

Glad första advent :)

Jodå, jag gillar julen. Väldigt mycket faktiskt. Men ibland kan man behöva lite omväxling bara ;)

Häromdagen åkte jag förresten rullskridskor, för första gången i december någonsin. Det var jättekul! Cyklade bort till den nya E4:an som ska öppnas om ett par veckor. Tänkte passa på att åka på den breda, milslånga motorvägen medan den är den tom på långtradare och bilar som svischar förbi i 120km/h. Det visade sig vara en riktigt bra idé, förutom att det var rätt scary att åka på den alldeles själv i becksvarta mörkret (som ju numera infinner sig redan kl 15) Ena stunden kände jag mig som en lagbrytande buse som åkte på den "fordon förbjuden"-skyltade vägen, andra stunden som en modig äventyrare som vågade mig ut på, för mig iallafall, okänd mark. Slutligen vann dock rädslan och tankarna på vad som skulle hända om en björn plötsligt promenerade ut på vägen (har ingen aning om var den rädslan kom ifrån)...så, efter ca 5 km åkande vände jag tillbaka igen.Lonesome travel. Vägen bara fortsatte och fortsatte...och inte ett däck i syne. Tufft.

December

De senaste veckorna har jag kämpat hårt för att inte julsånger, pepparkakor, tomteluvor och adventsljusstakar ska nå mig. INGEN JUL INNAN DECEMBER, TACK! har varit min melodi i år. Blir smått tokig på butiker som spelar bjällerklang och "nu är det jul igen" i förtid. Snälla, sluta! Jag springer ut ur er affär innan jag ens hunnit se mig om efter något köpbart!
Varför då denna antagoni gentemot aptitretare för denna fina, varma och kärleksfulla högtid? kanske någon undrar. Tja, för det första så har jag krampaktigt klamrat mig fast vid en konstig känsla av att det fortfarande är lite sommar kvar - det har faktiskt funkat hyfsat med tanke på de varma novemberveckorna. För det andra innebär jul att min Uppsalatermin snart är över. Och min återkomst till Stockholm snart stundar (läs föregående inlägg för bakgrundsinformation på den). Så - någon förväntansfull, stjärnbeströdd julstämning har alltså därför inte riktigt infunnit sig hos mig. Men nu är det bara att ge upp. Se mig sjunga "Jul, jul, strålande jul" med SöderS kör i Flemingsberg nästa fredag klockan 18.30.
;)

Igår tog jag ett brejk och reste till 40-talets Amerika. Fick höra Frank Sinatra, Louis Armstrong och Bing Crosby, i Missionskyrkan i stan. Riktigt bra var det, Uppsala Universitets Jazzorkester med gästtrummisen Petur "Island" Östlund spelade, ursäkta uttrycket, häcken av oss alla. Wow.

Nu ska jag ta ett djupt andetag och öppna min julkalender. "Topp 24 - saker som inte har med julen att göra", heter den. Tusen tack Emilia för den underbara presenten!

Dagens plus: Sovmorgon och nästan helt kurerad förkylning
Dagens minus: Det blev ingen cykeltur idag heller
Dagens neutral: Idol 2006. Har inte sett ett enda helt program av det men har antagligen inte missat något häpnadsväckande. Dock - grattis Markus! Du verkar jätteskön.

Ung ondska

I morse blev jag påmind om vilket lidande det innebär att vara barn i skolan. Och nej, det handlar inte om hårda regler, inte om kvarsittning, vikarier eller för korta raster.
På bussen in till stan råkade jag hamna mittemot två cirkus 13-åriga tjejer, som satt och diskuterade gårdagens TV. Efter ett par hållplatser hoppar en till tjej på. Hon hälsar glatt och försöker krama om de två tjejerna. Får inte så mycket som en arm tillbaka. Hela den resterande resan kämpar hon för att komma in i deras samtal men får på sin höjd ett matt "jaha" och likgiltiga blickar.
Känns fenomenet igen? Jag blev iallafall brutalt förflyttad tillbaka till mellanstadiet, och så tacksam över att vara 23 år. Är det nåt jag blir arg på så är det sånt här. Stackars tjej.
Sen började jag fundera på alla skrämselsifforna om depressioner och självmord bland unga. Alltså, är det här nåt som alla bara måste gå igenom, en jobbig men given del av livet? Barn är ju elaka. De är självupptagna, egoistiska och klantiga och vet inte bättre. Eller, kan man göra nåt åt alltihop? Är inte vi vuxna till för att lära dem hur det funkar? Det vore så skönt om de i kostymerna kunde ta en paus i de trassliga diskussionerna om betygssystem, om bestraffning och ordningsregler och satsa mer på Friends och sånt bra.
Tack för ordet.

Dagens minus: Tjejer och killar som mobbas
Dagens plus: Marina som fyller tio idag. Grattis!

Jag avskyr Stockholm
Jag avskyr Stockholm
Jag avskyr Stockholm
...sa jag som ett mantra där jag gick inträngd på den ca 1 meter breda, dammiga betonggången inne i Söderledstunneln, medan bilarna tutade och svischade förbi i 100 km/h. Det hade kunnat varit vilken sitcom som helst, men det var i verkligheten bara en bit av min tragikomiska vardag.
Jag var på väg till första uppdraget på ett nytt extrajobb: servitris på vackra Mariahissen på söder. Det sista jag ville börja med var ju att bli en halvtimme sen, speciellt då jag har närmast obefintliga erfarenheter med jobb inom serveringsbranschen och visste att jag skulle behöva mycket hjälp. Men sen blev jag iallafall, efter en halvtimmes snurrande på centralbron och den efterföljande tunneln, som till mitt stora förtret var allt annat än anpassad för gångtrafikanter som bara ville ta sig enklaste vägen över till söder från centralstationen, gav jag upp och tog tunnelbanan (tydligen det enda klara alternativet för en stroller).
Väl framme möttes jag av ett kort "gästerna kommer om 10 minuter", jag fick en skjorta och anvisades till en toalett för snabbt ombyte.
Sen kort och snabb info om kvällen. Halvt skräckslagen konstaterade jag: Min premiär som servitris skulle bli på ett BRÖLLOP! Inte vilket som helst heller, det här visade sig vara fint folk som jag anade visste precis vad som ska kunna krävas av en servitris.
Lyckligtvis var de glada, så småningom även ganska rusiga, men oj vad nervös jag var. Darrade som ett asplöv (dels på grund av näringsbrist - hade inte hunnit äta sedan frukost) när jag bar ut de tunga tallrikarna fyra och fyra (!) till gästerna.
När dagen var slut kunde jag konstatera att jag gjort bort mig ett par gånger och lyckats fastna på deras videoinspelning men att jag gjort stora framsteg som servitris och känner mig faktiskt rätt stolt över att jag ändå vågade anta utmaningen. Fast, i ärlighetens namn, hade jag vetat vad som väntade mig hade jag nog avrått dem från att anlita mig.

Nu sitter jag med tio blåsor på fötterna och träningsvärk överallt som sällan förr, hos Nelet i Näsby. Vi ska strax in till stan och shoppa, vilket lär gå i ultrarapid med mina söndriga fossingar.
Och ja förresten, begravningen var vacker. Så otroligt. Allt var som upplagt för att man skulle bli känslosam, så jag grät naturligtvis floder. Borde göra det oftare, det är skönt att gråta.
På kvällen samma dag var jag på en äkta amerikansk Thanksgiving-fest (min allra första) på Snerikes nation. Kombinationen tackfest och sorgeceremoni kändes till en början lite fel, men när jag tänker efter passade de faktiskt ganska bra ihop. Det finns så mycket att vara tacksam för.
Kvällen blev mycket trevligt, inte minst god, med sweet potatoe, turkey, stuffing, pumpkin & cherry pie. Med mycket mera förstås.

In till stan var det ja! Bråttom!

Veckans tema: döden

Japp. Den deprimerade göre sig icke besvär, skulle jag vilja säga som en varning. Ämnet som cirkulerar i min vardag just nu inbegriper varken joddlevisor eller rosaglittriga pom-poms. Men det är ju ändå på detta vis, att förr eller senare tvingas vi alla konfronteras med detta svårgreppbara ämne. Döden finns kanske närmare än vi tror men dols så väl genom samhällets välordnade diskretion - vi vill inte se den, inte höra om den och helst inte alls tänka på den - trots en esentiell sanning: Det enda vi vet säkert här i livet är att vi alla en dag ska dö. Så varför inte vänja sig vid tanken och avdramatisera det hela redan som ung och lite blåögt livsglad student?
Nåväl, jag har iallafall gjort stora framsteg på fronten, passande nog koncentrerades det hela under en ruggig vecka mitt i solfattiga november.

Det hela började egentligen med att människor i min indirekta närhet fått möta döden på olika sätt, plötsligt eller genom besked om dödlig sjukdom. Alltid tragiskt. Chock, sorg, sedan förhoppningsvis bearbetning och slutligen ett accepterande. Döden blir verklig.
Sen har också skolan gjort sitt. Jag började den här dagen med ett besök på patologiskt centrallab, Uppsala, där jag och ett gäng från klassen fick gå runt bland de avlidna och sedan följa en regelrätt obduktion av alla interna organ. Kroppen är materia, blev lärdomen.
Efter lunch (då kött var uteslutet) besökte vi en begravningsbyrå. Fick lära oss allt om beslut som ska tas inför en begravning och gick sedan hem med varsin folder att fylla så allt är klart inför vår egen. Död är pappersarbete och byråkrati, kunde vi konstatera.

Imorgon ska jag på begravning av en vän till familjen. Det kommer att bli sorgligt och döden kommer vara riktigt verklig, med öppen kista och bevittnad jordfästning. Men jag tror också det blir vackert. Hoppfullt. Vila i frid.

Stockholm måndag-onsdag

Var i nära akut behov av extra inkomst, så jag åkte till Stockholm för att jobba tre dagar i rad (jadå, det funkade med skolschemat också). Grejen var bara den att de jag bokat in jobb för (Viktor Rydbergs lärarvikarieförmedling) aldrig ringde! Antingen av brist på uppdrag eller att de glömde bort stackars mig. Så det slutade alltså med att jag hade en tre dagars novembersemester i Stockholm och slösade ännu mer pengar.
Självklart var det heltrevligt att få umgås med Maria (som så snällt gav mig sistaminuten-sovplats), Cornelia (som jag fick hänga med till statsministerbarnens dagis i Täby), Sofien och alla andra goingar i kören... men nu vill jag jobba!!
Vid biljettautomaten på centralstationen, lite mulen efter all ineffektiv tid, träffade jag på en rikligt sysselsatt man (?), Lars-Åke (aka Babsan). Riktigt trevlig prick faktiskt. Okej, vi pratade inte en halvtimme men väl lite sånt där småprat resenärer emellan. Om knepiga automater och serviceavgifter och sånt.
Nåväl, dagen blev bättre: Fick poängen från högskoleprovet, som jag trodde jag gjort alldeles i onödan. Så visade sig det dock inte vara - höjde mig med 0.1 till 1.7. Så nu är dörren till en liten dröm öppen på glänt... Vi får se!
Sen åkte jag in till stan och provade på afrikansk dans med Maja. Såå skönt! Rytmer från södra halvklotet och skaka-loss-koreografi var precis vad min stela kropp behövde.

Nu ska jag läsa ikapp lite fysiologi till morgondagens grupparbete. Hujedamej, klockan är redan ett! Oh well, sömn får bli morgondagens problem. Hasta manana, fred ut.

Far är rar...
...hade jag lärt mig redan när jag var 4, tack vare diverse gamla gulblekta ABC-böcker hemma hos dagmamma mormor i Umeå. Idag är far extra rar, för nu har han fått både present och kramar.

Cred till mig: Jag var ute och sprang imorse. Trotsade den grå dimman och pölarna som numera gett löpspåret en touch av sumpmark. Kondisen verkar ha fått ett lovande lyft. Gött!

Nu ska jag ge mig in i fysiologins värld för resten av dagen, The Virtual Labs närmare bestämt.

Grattis mormor Ulla 80 år!
...och ett varsitt grattis till dito fyllda Ingvar Kamprad och Marilyn Monroe.

Kom just hem från ett storkalas med allt inkluderat (trerättersbuffé på Odinsborg, fika, tårta, Ris á la Malta, tårta igen, godis och snacks - och en hel massa släktingar och presenter förstås). Gillar verkligen mina små söta kusiner, 1 till 8 år gamla. Idag har de lekt frisör, filmregissörer, kurragömma och klaustrofobi-framkallande kojlekar under soffbordet. Och lyckats övertala både mig och bror att vara med.
Men hörni, ni som är som mig och äldre, inte lärde vi oss division, multiplikation och engelska i trean? Jag blir rädd. Är kidsen smartare nuförtiden?

Lyckades också klämma in en konsert som den gode Hanna från Sthlm, numera bosatt på Wijks fhsk, så snällt bjudit mig på - vokalensemblen VibaFemba med Uppsalas kammarorkester. Åh. Så. Vackert.

Om tio minuter - grattis alla världens fäder! Själv ska jag upp i ottan (tja, åtminstone innan kl nio..) och dona med hyllning. Natt

"Den 13 december är era föreläsningar flyttade till sal B42 i stället för B8 (p.g.a. att Nobelprisvinnarna ska ha föreläsning i B8)."

Fnys. Ska vi behöva flytta på oss för dem?

En fråga av lite allvarligare karaktär: Är det någon som vet hur man på ett bra sätt ringer och visar sitt stöd för en kompis som just förlorat sin pappa, 46 år, i en hjärtinfarkt? Svar tages tacksamt emot.

Måndag igen!
...och tillbaka till april. Vädret hoppar än mer förvillande än en gasell i Serengeti, samtidigt som klimatförändringarna är månadens toppnyhet. Jag antar att det någonstans efter Al Gores skrämselfilm och nyheten om att september var den varmaste i Sverige på 100 år, började gå upp för redaktörer runt om i landet att det här är något som berör människor. Även om Gores film till viss del luktar lite politiskt smart move (oljemagnaten Bush är ett lättfångat byte i frågan), och även om läsaren ibland kan få intrycket av att klimathotet ökat markant de senaste månaderna bara för att mediaexponeringen av väder-varningsljus ökat med 300%, säger jag ändå: Stort grattis! Roligt att vi kan börja diskutera frågorna på allvar. Om allvaret håller i sig kanske vi lyckas trotsa oljeshejkarnas makt och satsa på forskning kring alternativa bränslen. Jag välkomnar fler snöstormar om det är vad som krävs.

Därmed avslutar jag min politiska åsiktskommentar nummer två på denna blogg, och säger tack och godnatt. På återseende!

Rapport från Upplands länstrafik: Snö.

Turen in till stan för fika med kompisen från förr blev till en två timmar lång bedrövelse... Något ville helt enkelt inte att jag skulle dit. Först fick jag stå i en timme i en liten busskur, omgiven av iskalla vindar från alla håll, på grund av att två bussar lagt av i köldknäppen någonstans på vägen in. När jag sedan lyckats ta mig in med buss nr3 i räkningen, irrade jag omkring (medeltempen här lika ogästvänlig) efter stadsbussen som skulle ta mig ut till kompisen i studenternas förort. Det visade sig att hållplatsen tydligen flyttats ett par gånger. Springer fram och tillbaka och fram igen. Duns. Halkar på en blank isfläck vid en husknut. Typiskt. Nåja, tror (bevars!) jag lyckades trilla någorlunda elegant.
Hittade bussen tillslut. Överfull! Det återstod endast en liten plätt, mellan de främre dörrarna och busschauffören, för mig att balansera på under färden.
Jag visste vad hållplatsen jag skulle av på hette, men ingen av resenärerna kunde tala om för mig ungefär var det var dags att hoppa av (vid det här laget hade jag packats bakåt och förlorat all möjlighet till kontakt med busschauffören). Tillslut hittade jag en tjej som visste. Hon log lite medlidsamt och svarade "den har vi åkt förbi för länge sen..."
Okej. Fine. Det var bara att hoppa av och promenera tillbaka.
Lätt frostskadad anlände jag tillslut till mållinjen. Men kompisen från förr dukade fram en kulinarisk fröjd och vi pratade gamla och nya minnen hela kvällen. Mödan värd födan alltså. ;)

Idag ska jag ordna en grundlig mysmyskväll åt mig. Varm choklad, filt, bok, film. Pyjamasbyxorna är redan på! :)
Men först ska jag ta itu med havsbruset som datorhögtalarna omger mig med. Tänkte nämligen tävla om en resa för två till Gran Canaria....någon som vill med?

Dagens minus: Vädret. Jag fr-r-ryser...
Dagens plus: Vädret. Jag var helt oförberedd på den, men det är mysigt att kunna låtsas att jag är på fjälläventyr. Behöver inte anstränga mig särskilt mycket ;)

Västvärldens dåliga samvete stavas "uppdatera bloggen". Eller så är det bara jag.
Nåväl, idag kom vintern till Uppsala med besked. Och jag som tills för bara ett par veckor sedan trodde det fortfarande var sommar.. (jag ville väl i och för sig gärna inbilla mig det, eftersom jag inte fick uppleva juli utomhus i år).
Men nu var det alltså dags att rota fram vantar, mössa, halsduk och vinterskor. Eller åtminstone vantar och vinterskor, för varken mössa eller halsduk har jag skaffat än. Och inte har jag lust att återanvända nån ur "möss-och-vantlådan" i klädkammaren. Där ligger gamla Nike-mössor och Championpannband tillsammans med röda tofsluvor och noppriga fleecesjalar i en djup röra och avskräcker den mest frostnupna huttertott.
Eller...varför inte. Röd tofsluva är ju sött. Busschauffören ser mig ju iallafall i snöyran när han kommer.
Jaa, snöyra minsann. Det viner och vrålar. Med vinterstormen kom också elavbrott.
Jag var frusen och hungrig och kom hem till ett hus med varken värme eller fungerande spis..snyft. Brorsan, pappa & jag åkte in till stan och åt istället. Mmysigt. Elavbrott behöver absolut inte bara vara dåligt.

Anatomi och fysiologikursen började i måndags, och jag är i pluggparadiset. Elektronegativitet, kovalenta bidningar, citronsyracyklar, cytosolen och organellerna. Tänk om lärarna på kemigymnasiet var lika pedagogiska som de är på universitetet? Då hade jag sluppit en hel del avgnagna pennor och bortslitna hårtussar. Nu fattar jag precis allt! Och det finns få bättre känslor.
Kroppen är dock inte desto mindre fascinerande. Så otroligt mycket som kan gå fel, och som så sällan gör det. Take a moment and enjoy being, som min gode vän George i Los Angeles skulle sagt.

Var i Sthlm en sväng igår. Hann med fika x3, plugg, en stunds roddmaskin i högklackat och blingbling, och en efterlängtad körsession i Svarta Lådan. Lycklig.

Nu iväg till brakfika hos en kompis från förr!

Ett litet blygsamt försök att uppdatera en sedan länge negligerad blog (efter påminnelse från amöbaboy).
Eftersom så lång tid har gått vet jag varken var jag ska börja eller sluta. Så jag skriver helt enkelt ett "hej" och berättar: jag lever och mår bra. Hemtenta, salstenta, praktiska prov och högskoleprov ligger på bordet och allt arbete på datorn känns liksom som ett nödvändigt ont. Men jag lovar att återkomma när mitt liv blir lite roligare! :)

Dagens plus: Mail från lillstrumpan i Afrikat! :) Min syster är den bästa på jorden.
Dagens minus: Det var nattsvart ute redan klockan 18! Att ta sig en joggingtur då var inte att tänka på. Mina intjänade kaloribonusar får därmed stå inne tills imorgon.

Sömnbrist är supersalvan!
Idag, vände min smått depressiva neggo-vecka. Inte en minut för tidigt. Igårkväll stannade jag vid datorn för att skriva artiklar och ta igen framskjutet pluggande. Då visste jag inte att det skulle dröja ända till 05.45 tills jag var färdig, men utebliven sömn verkade inte bli några som helst problem. Snarare tvärtom! Idag har jag varit speedad som sällan förr, gjort alla saker jag inte haft lust eller motivation till innan, skrattat en hel lunch med tjejerna i klassen, motionerat och känt mig duktig och bra igen.
Trots att bussen var sen som vanligt i morse. Trots att jag därför kom 20 min försent till lektionen. Trots att en spindel försökte krypa under min tröja på lunchen. Trots att jag fortfarande delar rum med min (dock älskade) bror.

Övrigt: Fick tummen ur och startade det länge planerade enmansföretaget i torsdags. *Skrammel av vuxenpoäng*
Dagens plus: Det är fortfarande sommar. Min kusin badade i havet i helgen.
Dagens minus: Uppsala länstrafik. Nu har min kittel runnit över.

Men sedan i söndags har få saker gått min väg... Det är det enda jag märkt sedan landet fått ny ledning (eller har vi det? vem styr kajutan just nu egentligen? de gamla är upptagna med att packa ihop och de nya är upptagna med att planera medan de väntar på att få komma in. Ghahh!)
Nåväl, jag ska inte säga så mycket om de senaste dagarna, för det är bara tråkig läsning. Strul, krångel och besvär. Med teknik, pengar och tidsplanering (tja, rätt uppenbart kanske när jag uppdaterar kl 02.11 onsdag natt?).
Nä, nu måste nåt kul hända snart!

Förväntan blev bara väntan...

I söndags var jag på min allra första valvaka. Erik (som bjudit mig) och jag anlände till kd:s högkvarter för kvällen strax efter utsatt tid och var därför bland de första som kunde sätta sig ned vid de uppdukade borden i Sergel Plazas stora konferensrum. Från våra reserverade platser hade vi perfekt utsikt över de två stora projektorskärmarna som visade TV4 och SVT:s sändningar. Underbart! Det här blir nog en höjdarkväll, tänkte jag.
Vi var fortfarande ensamma vid vårt bord när vi började ta för oss av buffén vi sett fram emot hela eftermiddagen. Den var, om än välsmakande, lite på gränsen till att få kallas buffé... Men nåväl. Folket (engagerade, valarbets-trötta hel- och deltidspolitiker) trillade in, den ena valrapporten avlöste den andra och möttes av applåder alternativt buande och spontana "va!?". Däremellan fylldes sändningarna av de traditionsenliga analyserna. Sorlet fortsatte. Gästerna pratade valkampanj, siffror och distrikt. Allteftersom tiden gick kom jag på mig själv med att vilja gäspa oavbrutet. Inbjuden på finmiddag, omringad av kameralampor och samhällsengagerade debattörer, på politikerårets mest betydelsefulla kväll, satt jag och gäspade. Så fel det kunde bli!

...men sen hände allt på en gång

Klockan närmade sig tio. Drygt tre timmar hade gått sen vi kom och middagens huvudperson, herr Hägglund, hade fortfarande inte kommit. Våra förträffliga platser framme vid scenen var för länge sedan snodda av ett till synes arrogant par (de noterade oss inte varken när vi demonstrativt ställde oss bakom dem eller när jag efter ett tag tog upp min jacka, som de slängt på golvet, och hängde tillbaka den på min stol). Väntan blev nästintill outhärdlig. Men så, när vi tryckt i oss ännu en bit cheesecake och inget mer fanns att hitta på, spreds ryktet om att han var på väg. Vi trängde in oss i folksamlingen vid ingången men lyckades ändå bara skymta de markerade glasögonen och välkammade håret när han äntrade lokalen tillsammans med ett team av kamerafolk. Ungefär samtidigt som Hägglund påbörjade sitt tal till kd-folket gjorde Persson entré på sin egen valvaka och gav det efterlängtade beskedet om vem som kunde se sig som vinnare av valet (vilket i skrivande stund inte är någon hemlighet längre). När tillslut även gästerna på vakan fått höra nyheten, förvandlades plötsligt den dämpade middagen till ett vilt partajande. Alla 30 minus vrålade diverse småtöntiga ramsor om att de lyckats pensionera Persson, folk hoppade upp på stolar och bord och dansade segerdanser till "I'm so excited" och andra storslagna partyhits. I ett nafs var alla 30 plus som bortblåsta. Kusligt, funderade nästan på om vi blivit "left behind".
Men det struntade kidsen i. Vi (jag inkluderar naturligtvis mig själv i 30 minus-skaran) vandrade vidare ned till fontänen vid Sergel för några uppfriskande dopp framför kamerorna. Det var fritt fram för den som ville göra bort sig i TV, och chansen togs. Vad sägs om att flasha sig med ett par blöta, vita kallingar i direktsändning?
Som en god opartisk journalist stod jag vid sidan och iakttog spektaklet...även om jag var lite sugen på att göra dem sällskap i den ökända pölen. :)
Mitt i folkskaran stod en lång, vithårig man med båda pekfingrarna instoppade i öronen och följde uppmärksamt alliansens ungdomsförbundares ljudliga badande.
Hur kunde jag lämna kameran hemma?

En underlig men trevlig kväll blev det iallafall. Och jag kan inte låta bli: grattis Sverige! Äntligen nytt folk på rummen i maktens korridorer.
Godnatt.

Evreka! Jag ska bli forskare!
I förrgår följde jag med min klasskompis ned till en av skolans labkorridorer, där hon jobbar som forskarassistent. Inne i de små rummen stod bänkar och hyllor belamrade med komplicerad apparatur, pipetter, glasbehållare och petriskålar märkta med små tejpbitar för att noggrannt hålla innehållet - små muterade maskar eller kanske bakterier - isär. Från kylrummet spred sig en vag, unken doft.
Luften i labrummen stod nästan still. Här hände det spännande saker, men långsamt. Mycket långsamt, och med millimeterprecision. Jag blev kär.

Men åter till vardagen: Idag kom min efterlängtade laptop! Äntligen kan jag bli helt mobil :) Får bara se upp så jag inte blir teknik-stressad...
Nåja, morgondagen tar nog hål på det i så fall. Då blir det nämligen en musiktripp till Falun med Micke Fhinn & team. Skönare människor får man leta efter!

Inte konstigt att de från Barcelona är populära - de vet vad publikkontakt innebär. På riktigt. Glada sånger om lågstadielivets ups and downs tillsammans med sköna sjuttiotalsoutfits, ballonger, såpbubblor och telefonkatalogskonfetti, gjorde kvällen till ett enda stort barnkalas. (Ja, jag är lite partisk förstås men det kvittar nog i det här fallet :)

Söndagskvällen blev också en resa tillbaka i tiden; hela familjen samlade sig kring köksbordet och spelade spel, åt popcorn och blev galna. Mys! Vissa stunder längtar jag till åren då man levde lycklig i okunskap om vad skattejämkning, kurslitteratur, partipolitik och hemtentor var. Suck. Mer lek till folket..!
Imorgon lämnar min älskade lillasyster Sverige för fem månader hos barnen i Kenya. Usch, vad ledsamt. Nu får jag leta surrogatsystrar som kan låna ut en axel eller två för mig att luta mig mot mot tills hon kommer tillbaka...

Jag kommer nu försvinna ett tag från bloggvärlden till förmån för långa stunder i diverse universitetsbibliotek, på seminariediskussioner, med uppsatsskrivande och i föreningsliv.
Men håll till godo och må väl tills nästa rendezvous :)

1) Barnkalas! 2) Fr Barcelona/Jönköping: Galna goingarna Tina & Olof Gardestrand (typ nygifta!) och till höger en hänförd fotograf med en något lustig grimas...

Ny frisyr = ny bild

Igår var den årliga storslagna välkomstceremonin för alla nya Uppsalastudenter (=recentiorer). Jag och mina klasskompisar blev översköljda av lappar från politiska partier, diverse företag och annat. Här finns allt man nånsin skulle komma på tanken att önska, och naturligtvis lite till: Roddförening, aikido-förening, teaterförening, filmförening, studentorkestrar, körer och kristna studentföreningar i massor.

På kvällen hade Norrlands sin reccemiddag, bjöd på chili con carne och underhållning av Norrlands kör och jazzorkester. Kul! Ännu fler föreningar att bli indragen i om man så skulle vilja och ha tid - vilket jag tyvärr inte alls har. :( Jag har faktiskt inte ens tid att gå på mina föreläsningar... idag hade jag den första här i Uppsala, men var tvungen att stanna hemma för att hinna läsa på till en diskussion med journalisterna i Sthlm.

Nåväl, nu är det helg igen! :) Ska försöka stanna hemma så mycket som möjligt så jag hinner umgås med lillstrumpan innan hon åker iväg till Afrika! (Men I'm from Barcelona på V-Dala imorrn kväll missar jag inte...)
Godnatt!

Ojdå! Dagarna flyger iväg och bloggen är en av det massiva berg av viktiga saker som blir lidande. Men nu skärpning. För nu blir det en sån här långdragen fullängdare igen. Orka?

Lördag
Jag tog i från tårna för att hinna med två kalas - Petronellas inflytt/födelsedag i Märsta och nolleavslutningen i Uppsala. Det lustiga är att jag nästan klarade det! Men först missade jag två bussar (jämmer och grämelse), chansade på nästa och hamnade istället i Knutby. Kalaskul, eller hur.
Nästan två timmar sen kom jag iallafall dit jag skulle, hade trevligt i ett par till (lärde mig bland annat ett flertal buggsvängar! och träffade en oväntad bekant - Peppes barndomskompis visade sig vara en trummis jag spelat/sjungit ihop med på en skiva) innan jag hoppade på tåget tillbaka. Dansgolvet på Döbeln var i full gång när jag anlände för att fira att min nollegrupp...vad var det jag sa...vunnit poängjakten! Jag vet, det låter ju urtöntigt, men alltså: Nollas första gången gör man bara en gång i livet.
Nåväl, efter en övernattning hos söta Josefine, åkte jag hem till Bärby för att ta en snabbdusch och packa om väskan innan det var dags för Stockholm igen. Schemat var fullspäckat: återträffar, fika, föreläsningar och en hel massa administrativt rodd.
Först en snabb sväng ut till Rålis för att krama om den saknade Cornelien som anlänt från Washington, och sen till Flemingsberg för häng med gamla kära Södertörnare hela kvällen. En hel sommar skulle (försöka) tas igen.

Måndag
Ont i halsen hade vid det här laget gått över i riktig förkylning, så sjungningen med den underbara Söderskören i aulan på morgonen gick väl sådär.
Upprop och en massa information om kursen med spillran som är kvar av vår klass: 11 (elva)stycken. Mm. Hm. Jaha.
Styrelsemöte med Jouker och fika med Elin drog ut på tiden, så jag missade sista tåget hem till Uppsala. Oups. Men SL kan ibland lösa sådana kommunikationsproblem.

Tisdag
Upprop i Uppsala. Ännu mer information, information, information. Kurslitteratur, ämnesområden, glöm inte!, gruppindelning, schema, introduktion till en identitet som sjuksköterska... Nu började insikten gripa ett hårt tag om min strupe: hur i hela friden ska jag lyckas pussla ihop de två programmen med livet i behåll? Förvirring och identitetskris var ett faktum. Jag trivs ju så bra med den nya klassen och inte minst universitetet här i Uppsala, men vad vill jag egentligen? Mina kurslärare förstod snabbt läget och svarade på mina ingående schemafrågor med en ton av skepticism.
Men när det nya uppdaterade sjuksköterskeprogrammet lite senare invigdes till tonerna av storbandsjazz och med teatershow och gratisbuffé (jag vet, hur ofta har man en tillställning för en sådan enkel sak som lite förändringar i ett program?), glömdes alla bekymmer för en stund.

Onsdag
Ännu tröttare och ännu sjukare orkar jag inte längre tänka på hur en termin med 200-procentig studietakt kommer att arta (eller urarta) sig. Dagens fortsättning på det gigantiska informationsblocket om universitetets organisation, avdelningar, hemsidan och alla bibliotek muntrade inte upp. UpUnet hit och DISA dit. "PingPong" heter vårt nätverk förresten. Ett passande namn för hur jag känner mig just nu.
Jag är i alla fall ett steg närmare att hoppa den här första kursen, som för övrigt inte kommer hjälpa mig nämnvärt i min väg mot en dubbelexamen i medicin/journalistik. Det känns skönt men samtidigt tungt. Min studiehistoria består av ett register med bara avklarade kurser, och jag hade lite kaxiga planer på att låta det fortsätta se ut så.

Imorgon blir säkert en glad dag igen, förutsatt att jag inte vaknar med feber. Reccemottagning i Universitetshuset och sedan gratis middag på Norrlands hela kvällen. Trevligt, jajemän!
Godnatt!!

Pst. Okej, okej. Jag hörde till dem som jag tyckte passade mindre bra i sjukhussvamp, så jag hade inte direkt lust att vara fotomodell under nolle-p. Men för er skull, varsågoda! Jag står något till höger om bildens mitt.

Sista nolledagen, jag är trött och sjuk. Trots det blir det dubbelt upp ikväll - klassfest med stockholmarna i Märsta och sen tänkte jag kila tillbaka till Uppsala för att inte missa finalen på nollningen: vilken grupp var duktigast vann det "otroligt fina" priset? Jag tror iallafall att min grupp har en god chans.
Lite bilder på "sjukhussvamparna i stan"
Brännboll och korv i Ekonomikumparken. Johanna mumsar i det blöta gräset. Brr!

Weeei! Eller...wööh! Dagarna har tappat all ordning och reda. Vaknade halv tolv idag (sen kväll igår) och bussen jag var tvungen att ta för att hinna med dagens nolleuppdrag gick 12.05. En banan till frukost, tuggummi istället för tandborste och så iväg. En i "min nya klass" bor också härute på landet, så vi tog sällskap.
Idag blev det tillslut ett dopp i fontänen vid centralstationen (gissar att precis alla nollor i den här stan blött sina fötter i den pölen nån gång), puss-insamling utanför Forumgallerian, små grodorna på mittrefugen på Stora torget, informationssökning om klamydia (något som tydligen är oumbärligt för alla studenter här), spex, samt "Vintern rasat" med gästartister vid Carolina Rediviva. Mycket skratt, kreativitet, nya kontakter, pinsamheter och inte minst: fjäskande för nollegeneralerna. Allt för att få poäng förstås.
"Vad var det du hette nu igen?" och "var kommer du ifrån?" hörs i det fortfarande lite trevande småpratet mellan oss svampar, medan turister och nyfikna förbipasserande frågar oss om vi rymt från operationsbordet.
Jag börjar verkligen gilla mina nya kursare här, hoppas jag inte fäster mig för mycket eftersom jag inte ska läsa med dem så länge.
Nu är jag iallafall hemkommen igen, efter en lång och slitsam dag. Fötterna är fulla av blåsor, benen värker, magen protesterar mot helknasiga matvanor, halsen känns farligt nära en infektionshärd och kroppen vill bara sooova. Så det ska jag göra nu.
Men först en kort rättelse av gårdagens text: När jag skrev sjukhussvampar menade jag förstås sjukhusmössor, aka svampmössor. Sjukhussvamp lät väl lite läskigt att ha på huvudet... Uh.
Ni förstår när ni ser bilderna, som jag hoppas kommer snart! Tekniken strular idag igen :(
Godnatt!

Å, så skoj! :) Idag har jag blivit Uppsalastudent också, på riktigt! (läste en 2-poängskurs i höstas men det räknas liksom inte) Registrerade mig och skrev in mig på Norrlands nation. Känner mig som en norrlänning i hjärtat eftersom det faktiskt är där jag är född!
Snart ska jag iväg och bli nollad, så ni som är i stan: håll utkik efter en liten blond förvirrad tös med sjukhus-svamp på huvudet! Det kan vara jag.
Puss och iväg!

Imorgon börjar jag skolan igen. Konstigt, det känns lite som det gjorde i högstadiet, när man med skräckblandad förtjusning insåg att hösten kommit på allvar. Trots att jag redan studerar på högskola/universitet sedan ett år tillbaka, känns det ändå som att nåt stort och nytt i mitt liv ska börja. Det måste vara Uppsalas enorma studentfeeling som gör det.
Men så idag shoppade jag iallafall lite nya höstkläder och sånt som är bra att ha när man är lite skolstart-stissig.

De senaste dagarna har varit underbart efterlängtat sköna, så jag har inte ens brytt mig om att uppdatera här. I lördags var jag på fest i Farsta (!) hos kalaspinglan Matilda. Sofistikerad start med Sofie plus pojkvän, sen drog de dekadenta spexnissarna som en virvelvind genom lägenheten och lämnade inte en själ oberörd.
Helt klart lugnare blev det däremot på söndagen, när lite Uppsalafolk kom hit ut till landet och vi töntade oss med Skip-bo och Uno hela kvällen. Mys.

På begäran - här kommer bilder från den senaste veckan också:

Från vänster längst upp: 1) Noa är flitig på köksfronten 2) Fia har en behaglig vy 3) Chokladkaka efter tacopajen smakade himmelskt 4) Sofie med pojkvän, fina trots lite sudd 5) Köksuppställning fr v: Sofie igen, moi, Matilda, Cajsa å så Nils- "Unghanse" Tomas

Jag hade nästan glömt hur det känns att vara ledig på riktigt: att få sova tills man sovit klart, äta frukost tills man får tråkigt, skita i smink och dagens klädstil, glida runt och göra bara sånt man känner för. Precis så har min torsdag varit. Älskar det.

Igår blev det tacopajkväll hos Noa. Det var verkligen himmelskt gott! Kom på att det kan vara rätt kul att laga mat, så länge tid och sällskap finnes!!
(Försökte ladda upp bilder också, men den här sajten verkar ha invändningar mot det idag)

Igår flyttade också hyresgäst nummer ett in i sitt rum här på övervåningen. Idag kom nummer två. Så nu är alla rummen upptagna och jag har flyttat in i syster Elins rum (som lyckligtvis är stort nog för två personer) med alla mina grejer. Allt är en enda röra med kläder, prylar, kläder, prylar och papper. Men det gör inget. Konstigt nog så älskar jag det, också. Charmigt på nåt vis. (Jag är en konstnärssjäl? Tror det.)

Nu har jag landat ännu lite mer och haft tid att börja tänka lite på det som ligger längre fram än imorgon. Hösten till att börja med: Plugg i Sthlm och Uppsala. När börjar jag skolan egentligen? Eftersom jag inte fått nåt hemskickat från Uppsala kunde jag ju lika gärna haft upprop idag såvitt jag visste, så jag ringde till universitetet. Kollade också upp studiebidrag, stipendier, pendling, laptopköp mm.
Och nej tack och lov, det var inte upprop idag. Nästa onsdag däremot. Tjoho! :) Ser verkligen fram emot det. Älskar ju medicin och allt med det.
Det verkar också, skojigt nog, som att jag kan lyckas få ett stipendium på en inte helt oansenlig summa pengar. Jag har förtur till ett stipendium från en fond som bildades år 1695 (!) av gamla förfäder till mig! Spännande. Ska söka så fort blanketterna kommer hem.
Nu tänkte jag passa på att ladda upp några bilder från helgen:

1) Två helgoa tjejer: Louise (vars tältplats jag tackade nej till) och Ulle från Jönköping/Göteborg. 2) Filip, vars hjärta alltid rymmer en vän i nöd. Tack! Du kunde ju inte hjälpa att husvagnsgolvet var kallt och hårt. 3) och 4) Anderson, bandet jag tidigare intervjuat, gjorde en succéspelning på campingscenen. Jag och resten av publiken wanted more! 5) En liten bit av den kilometerlånga campingen 6) Den omdiskuterade Tomas Andersson-Wij spelade en visa i ordentliga glasögon. 7) Finaldags i "Kristen Cup" 2006 8) Nuttinuss, stackars liten! Min adorable minisyster Marina har just brutit handen.

Dagens inlägg blir långt, är min gissning! Har ju inte uppdaterat sen i tisdags, och mycket har hänt sen dess. Orkar du läsa? Sätt dig bekvämt.

-----Dagarna fem-----

ONSDAG
Sista heldagen på jobbet blev sannerligen den mest dramatiska hittills. Jag, som tänkte använda dagen till att knyta ihop mina säckar och greja med lite slutfix innan min tid på tidningen var över, fick tänka om helt efter onsdagsmorgonens redaktionsmöte. Precis innan vi skulle avsluta, vidarebefordrade jag ett par tips jag tagit emot under veckan. Redaktionschefen nappade och kläckte snabbt: "Åk ned till Göteborg. Du är väl under 26? Då kostar det bara runt 300 att flyga".
Jag, som helt förbryllad först trodde att han skämtade, fick genast börja pussla ihop ett resschema. Snabbt, snabbt boka intervju, flygbiljetter, skjuts från Landvetter, tåg till Arlanda? Nä, bilen blir bättre och billigare. Ja, just ja, parkering på Arlanda kostar en slant. Vad handlade det hela om nu igen? Ut på Internet för snabbresearch! Hinner jag med lunch innan jag åker? Knappt nån bensin kvar i bilen! Pappaa! Hur kör man på Arlanda? Åk NU!
Jag slängde mig i gamla Forden, gasade på hela vägen till Arlanda medan jag samtidigt försökte kolla på biljetten vilken terminal planet skulle gå ifrån. Noll information. Jaha.
Parkering, ja. Missade första infarten. Hur sjutton kommer man tillbaka? Inomhusparkering är dyrare, men skit samma, jag hinner inte runt en gång till. Hur funkar infartsbomsapparaten då?? Bommarna öppnar sig ju inte! Pappaaaa! Jag ringer och skäller och pappa förklarar igen. Det hjälper inte. Tillslut hittar jag ännu en infart till en utomhusparkering. Bommarna funkar. Jag rusar in på terminal fyra. Bingo! Bara upp för trappan och så check-in om två minuter. Phew!!
När jag sitter på planet och pustar ut, på en lyxig plats nästan längst fram, blir jag orolig på ett annat sätt. Vad i hela friden gör jag här? Tidningen lägger ut tusenlappar på att jag ska till Göteborg och rapportera, vilket innebär att jag förväntas leverera därefter. Shit. Hoppas intervjuoffrena säger nåt bra. Hoppas kameran funkar. Hoppas jag hittar rätt. Hoppas...
Planet landar bara nån halvtimme senare. Crazy. Jag är i Göteborg. Ringer min gode Göteborgsvän Rikard, som senare möter upp vid flygbusshållplatsen och lotsar mig till Ullevi.
Sex timmar och elva intervjuer senare springer jag bredvid Göteborgskompis nr 2, den goda Zandra, tillbaka till centralen från en megafest vid Frihamnspiren. Trots ett gott försök missar jag den tidiga flygbussen. Så jag sätter mig på nästa och håller tummar och tår för att jag ska hinna med planet hem. Landvetter må vara litet, men det gör det tydligare inte lättare att hitta. Final call!?! Var?? En besvärad värdinna ringer ombordpersonalen och ber dem vänta på mig. Jag springer iväg, åt fel håll. Ner igen, genom security och så upp igen. Värdinnorna står och ler när jag fämtandes ber om ursäkt och ger dem min biljett.

Trött och omtumlad svänger jag in på grusplanen hemma i Uppsala. Vilken dag. Och än är den inte över. Kockan har slagit in torsdag när jag sätter mig vid datorn för att skriva ihop de två artiklarna. En timmas sömn är allt som återstår när jag skickat iväg dem.


Frihamnspiren Göteborg. Jake och Rikard (från högskolan i Sthlm) är på väg till Snook-konsert, medan jag och Zandra (fotografen) stressar därifrån. Planet hem går om en timme. Jag ser ändå rätt glad och obekymrad ut, eller hur? Fick ju iallafall tillslut träffa ett par av de saknade vännerna.

TORSDAG
Absolut sista dagen på jobbet. Halvt medvetslös grejar jag klart allt, bjuder kollegor på avskedsfika och börjar planera för nästa äventyr, Frizon. Bokar tåg och presspass. Det löser sig nog bra, tänker jag. Kanske kan sova lite på vägen dit. Men nu bestämmer sig någon för att sätta alla käppar i mina redan vingliga hjul. Fixandet drar ut på tiden, mamma som skulle hämta upp är iväg på akuten med lillsyster och jag har inte längre någon chans att hinna hem och packa innan tåget går. Får ta nästa. Elin smiter från jobbet för att skjutsa hem mig, jag vrålpackar men glömmer i min trötthet både det ena och andra: sovsäck och liggunderlag. Skit samma, det löser sig väl, tänker jag som vanligt. Snabbshoppar (bokstavligt talat) en proffsig väska till min nya skrytkamera, och så är jag iväg.
Väl framme på det charmiga festivalområdet utanför Kumla blir jag varse att varken presspass, inträdesbiljett eller sovplats inte kommer lösa sig särskilt enkelt.
Men jag kommer in. Träffar på ett par goa gamla vänner som jag fördriver kvällen med, innan jag återigen börjar bekymra mig över var i all världen jag ska sova. Det är svinkallt ute, så för mig att krypa ner i mina sidenreselakan inuti ett tält, är otänkbart. Det slutar med att en killkompis från Öland hyser in mig i sin husvagn, tillsammans med tolv andra grabbar. Killskämten viner genom luften, precis som vädersläppen. På husvagnsgolvet är det ganska exakt lika kallt som under bar himmel och jag ligger och skakar mig igenom ännu en sömnlös natt.

FREDAG
Jag vill bara hem. Hur kunde jag ta min torra, varma, mjuka säng hemma i Uppsala för givet?
Nåja. Jag skulle ju rapportera lite kort från festivalen också. Jag gör det snabbt så jag kan åka sen, tänker jag. Men kollegan, ordinarie rapportör från festivalen, är visst på semester. Jag ska ta hand om artistintervjuerna! Hurdå, närdå, vardå? Några snabba samtal leder till en misslyckad intervju (artisten hann precis fly intervjuplatsen innan jag hunnit gasa fram). Leta, leta. Fråga, fota, fundera, anteckna. Fredagen blir en lång arbetsdag.
En ängel till vän ger mig nattplats i sitt tvåbäddsrum på folkhögskolan intill, och jag får äntligen sova ut.

LÖRDAG
Klockan hinner slå tolv innan jag vaknar med ett ryck och inser att jag bara intervjuat folk över trettio. Jag skulle ju skriva för ungdomssidorna!
Som tur är ställer ett par vänner upp på att träffas och svara på frågor. Jag skyndar mig till festivalen och river bokstavligt talat av en intervju. Hur kommer detta sluta? är min ständiga undran.
Men nu är jag redo att åka hem. Har inte hunnit festivala så mycket på egen hand som jag önskat, men det får vara. Nästa år kanske.
Min ängel till vän skjutsar mig till tåget i Kumla. Jag sitter hela vägen till Uppsala och försöker greppa de senaste dagarnas händelser.
Det blir en efterlängtad slappkväll hemma, bara jag och syster Elin. Mys, vad bra kväll det blir.

SÖNDAG
Vaknar sent och gör allting jättelångsamt. Jag har precis klätt på mig kläderna för dagen, när klockan slår 18 och Elins Afrika-avskedsfest börjar. Kanske dags att börja skriva artiklarna?
Imorgon.
Vi ses imorgon.

-----Slut på meddelande!-----

Bara en och en halv dag kvar på jobbet nu! Nedräkningen är igång.
Dagen blev jättebra, mest tack vare en mycket lyckad långlunch med tjejerna nere vid ån. Felicia, fortfarande nybakad bilist, körde oss andra på tjugo plus in till stan för att äta oss mätta på lyxig sallad från... (ja, vad heter restaurangen nu, Flis?) ...ute i ett strålande solsken.

Det märks att vi är fler än två journalister på plats nu. Plötsligt finns väldigt lite att göra..! Det var väldigt länge sedan jag kände mig så sysslolös som jag gjorde idag. Skönt att jag slutar snart. Annars skulle jag börja känna mig omoraliskt dyr i drift.

På torsdag eftermiddag bär det av, som sagt. Frizon 2006, here I come. Ladan ute på vissjan tvåtusenzex. Ska bli kul :) Förhoppningsvis får jag göra lite uppdrag åt tidningen också, med ett pressleg om halsen. Ännu roligare.

Jag saknar en hel drös med människor just nu. Några i Göteborg, nån i Malmö, ett par till i Jönköping och Linköping. Och så Uddevalla. Stockholm. För att inte glömma Washington. Kan inte alla bara samlas på ett ställe så vi kan ha dundermingel?? Grill i min trädgård? Kom!

Grämelse. Jag kunde suttit på tåget hem från en fantastisk konsert med Samuel Ljungbladh och Carola på Skansen, men istället är jag hemma vid datorn och ångrar, om och om igen, att jag inte åkte. Var såhäär nära att få gratisbiljetter av en kompis. Men men, bekymmer och grämelse är för den olycklige. Och det är ju inte jag. Heller.
Det blev istället ett underbart dopp i Länna med Fia å bror. Sommaren äger fortfarande.
Frizon på torsdag. Nån som ska ner dit härifrån Uppsala/Stockholm? Hör av er!

Nöjd!
Älskar att jobba söndagar. Lugnt och tyst och så slutar man redan efter fem timmar! Syster Elin hämtade upp efteråt för en tänkt shopping-och-upplevelsepromenad i stan. Tyvärr kom vi precis efter 16 då allt stängt för dagen, men då sadlade vi om för en liten kulturtripp istället. Linnéträdgården, Upplandsmuséet och Domkyrkan (som hade minnesstund för Linné, död sedan snart 300 år tillbaka). Sen hämtade vi upp bror Simon och begav oss vidare till mormor och morfar, som bjöd alla barnbarnen i stan på crépes. Mycket god mat, uppdatering av vad som hänt i allas våra liv och så minnesstund igen, denna gång framför fotoalbum med bilder från de mörkaste av perioder som man sedan länge förträngt. Hur kunde jag klä mig på det där viset? Hu.
Gårdagen avslutades förresten väldigt trevligt med smorze-grillning (hur stavas det, Fia?) vid Länna med trevligt sällskap. Förlåt, killarna i tältet precis intill, om vi höll er vakna. Om ni nångång skulle läsa det här: om ni så velat var ni välkomna att dela vår gemenskap!
Nathalie, ta hand om dej i Amerikat. Vi hörs!

Till er andra: godnatt söndag!

Jag älskar värmen. Många klagar men nää, inte jag. Sitter man inne på ett nedkylt kontor mån-fre 8-17 hela juli så blir man inte less på solen. Idag är det väl närmare 35 grader i skuggan och jag njuter i fulla drag. Vill helst bara bosätta mig på verandan här.

Lördag och jag kan äntligen njuta av en helg på riktigt. Har fått sovmorgon (somnade på TV-soffan halv 12 igårkväll av ren utmatthet, men sov som en stock ändå), har tränat, åkt inlines, solat, badat i vattenspridaren (en nostalgitripp i allra högsta grad) med minisyster Marina, shoppat kläder å rensat i alla flyttlådor, gömslen och skrår.

Uppräkning i tristaste laget. Nästa vecka börjar mitt liv igen och då får jag säkert lite roligare saker att berätta! ;) Slutar jobba på torsdag, sen är det Frizon. Glädje. Musik. Vänner. Ska bli kul att träffa ett av de band jag skrivit om nu under sommaren.

Trevlig fortsättning på helgen!

Hyfsat flyt idag! Vet inte alls varför, jag är trött som en gnu så jag borde varit oerhört ineffektiv egentligen. Men alla mina intervjuoffer svarade på en gång jag ringde, och det gör ju definitivt sitt!
Gick faktiskt hem en timme tidigare. Så i eftermiddag har jag hunnit sova, gå promenad, öva piano, träna, packa upp prylar, städa och ringa viktiga samtal. Nu känns det som att jag lever igen. Det är helt fantastiskt vad en timme kan göra skillnad..!

Dessutom har jag just "sålt" mina första fotografier, till en bok som ska tryckas alldeles snart! Oho, vilken känsla. Yrke: fotograf. Köp dina bilder hos Ida Widberg! Läckert.
Nej, jag är ingen riktig fotograf egentligen. Men jag tycker att jag kan få låtsas lite. Imorse övade jag iallafall upp mina skills lite, när Felicia å jag plåtade bylines till ungdomstidningen som ska tryckas till Frizon. Kolla in bilderna lite extra, ni som ska dit och får en tidning i handen ;)

Det gick upp för mig idag att folk faktiskt läser den här bloggen. Kul!! Tack alla ni som stöttat mig i mitt val av kamera. Jag ska lämna tillbaks den imorgon...men det beror bara på att jag hittade en likadan fast tusenlappen billigare på ett annat ställe (Internet). Tänkte använda tusingen till att betala p-böterna bland annat ;)

Nattinatti

Hejdå Flemingsberg!
Igår rullade alla mina prylar från min lilla studentvrå upp hit till Uppsala. Lite sorgligt att sätta punkt för en fin tid var det allt.
Kvällen innan tillbringades i gott sällskap, först inne på Medis för att "planera inspark" för höstens nya journalister och sen hos en gammal kär vän i Flemingsberg.
Men glädjen över att än en gång (om än för en kväll) få leva som bekymmersfri student, varade inte längre än till morgonen därpå. När jag skulle ner till bilen för att hämta kartonger och påbörja nedpackningen hittade jag en för mig främmande liten grå lapp. Parkeringsböter?! Så det kostade alltså pengar att stå där, jag som hoppades att P-automaterna och vakterna tagit semester de också.
Nåja. Jag kunde komma på en hel del annat roligt att göra med de 300 spännen, men det är lika bra att bara betala och glömma det hela med en gång.
(Jo, jag har fått parkeringsböter en gång tidigare, men det var i USA, där det hela inte berodde på lathet eller snålhet utan helt enkelt på att jag verkligen missuppfattat automatens funktion)
Men för övrigt gick flytten mycket bra. Lägenheten är så ren och fin nu att jag undrar varför jag inte tog mig tid att städa den ordentligt åtminstone en gång under året? Usch, vad mycket skit ett hem kan samla på sig.
Nog om det.
Tillbaka till jobbet idag, full fart igen (=inga raster och en halvtimmas lunch). Fick också reda på att jag har en hel vecka till kvar på vikariatet...
Men en dag i taget! Nu är det godnatt!

Just ja! Inte att förglömma - jag har köpt mig en sprillans systemdigitalkamera också! Nikon D70s, inte illa va? Ni som kan det där med kameror, snälla säg att jag köpt den absolut bästa och mest prisvärda på hela marknaden..!

Äntligen måndag?
Tillbaka igen efter en underbar söndag. Lördagen räknar jag inte till helgen, eftersom jag satt och skrev ihop artiklar halva dagen, men söndagen - ack vilken ljuvlig dag. Sol, sommar, träning, studsmatta, bad i kristallklart vatten, fika på verandan och mysig filmkväll. Galet vad jag behövde det.
Nu är arbetsdagen slut och jag ska ta den nyligen reparerade Forden ned till Flemingsberg för en allra sista visit i min älskade lilla studentvrå. Ska packa ihop alla pinaler för morgondagens flytt hem till föräldrarna i Uppsala. Hur länge jag har lust att bo hemma med familjen är oklart.
Med hopp om att Forden håller hela vägen denna gång, och att jag klarar av att ta farväl till Hotellet - vi ses på onsdag!

Kärlek

Äntligen fredag!
Igår var jag iväg till Stockholm igen, på ett litet reportage. Lika härligt som sist att få känna sig som en "riktig" journalist. (Ett högst omedvetet rim) Denna gång intervjuade jag en bekant, knepigt nog, och intervjun övergick efter fyra timmar i ett stort samtal om psykologiska, etiska och teologiska spörsmål.. Mycket intressant och givande!!
Idag hade jag återigen tänkt, lite naivt, att jag kunde ta ut några komptimmar (är uppe i drygt femton nu), men ack så jag bedrog mig - igen. Istället gick jag hem, fem över fem, med sprängande huvudvärk och ett lämnat löfte om att skriva klart de två (!) ofärdiga artiklarna imorgon lördag istället. Suck.

Regnet öser ner. Varför just nu, när jag blivit helgledig (nåja) efter en veckas suktande ut genom fönstret från ett rörigt kontor?

Nu ska jag iallafall sova en liten stund. Kram på er!

(Och en extra liten puss till Cornelia i Amerikat)

Onsdag och helt okej bra.
Jag cyklade milen in till jobbet idag också. Börjar förstå att det har en positiv effekt på mitt humör för dagen!

Tackade ja till höstens utbildning här i Uppsala (ska läsa lite vid sidan av journalistiken i Sthlm) och grejade på med dagens jobb. Börjar komma in i vevan nu. Äntligen.

Dagens grattis går till syster Elin, som just klarat körkortet. GRATTIS!

Dagens minus är att jag blev illa getingstucken på lunchen! :( Såg inte den lille marodören när jag klämde fast väskan under armen för att leta sittplats i solen. AJ. Har inte råkat ut för getingstick sen jag var liten och mindes inte hur ont det gjorde. Varför finns dom små illmenande rovdjuren nu igen?

Imorgon far jag på ännu en tur till Stockholm. Tjohoo. Vi ses där? :)
Godnatt!

Idag har jag haft en BRA dag.
...jag är inte helt säker på om det delvis beror på att jag sänkt ribban för vad som räknas som bra, men jag är iallafall hyfsat glad! :)
Jag tog cykeln imorse och fräschade till kondisen något, någon hade tagit med sig en smaskig kaka till morgonfikat, jag fick en hel timmas lunch - ute i värmande sol dessutom, lönen kom idag (äntligen kunde jag betala mina fasligt försenade räkningar), jag blev klar i tid med det jag skulle (jag blev inte helt nöjd men det berodde på andra faktorer än min egen kapacitet), jag kunde gå hem i tid (fem i 17 till och med), och absolut inte minst av allt: Jag fick ett rejält lyftande samtal strax innan hemgång. DET gjorde allt mitt slit de senaste veckorna värt mödan. Nu vill jag bli journalist igen.
Samtalet var från en nybliven läsare som ville tacka för det jag skrivit, och berätta om hur personen själv var drabbad av det jag tog upp i mina artiklar. Skjutjärnsjournalisten vaknade till liv med ett vrål och ville med en gång använda det enda vapen som finns för att hjälpa personer i den situationen - mediauppmärksamhet. Jag ville gräva, ställa folk mot väggen, skapa opinion, allt för att min nya skyddsling skulle få upprättelse.

Leve yttrandefriheten och demokratin! Ve och fasa för myndighetsmakt och byråkrati.
Tanken med den här bloggen var inte att det skulle vara ett forum för mina politiska åsikter, men det här kommer från det innersta av mitt hjärta: Jag ska definitivt rösta borgerligt i höst.

Innan dess ska jag definitivt sova lite. Fem timmar per natt är inte riktigt tillräckligt om man vill förändra världen med hälsan i behåll.
Godnatt!

Vilket underligt dygn!

Idag blev jag utsänd på en liten tripp till Stockholm över dagen. Det blev snabba ryck och inte så mycket mindre stressigt än vanligt, men o så mycket roligare än att sitta fastkedjad framför en skärm och prata i telefon. Istället fick jag svänga en kameraväska om axeln, boka tågbiljett på faktura och shoppa lunch på Pressbyrån. Idag återfann jag kärleken till jobbet! =)

Igår kväll var jag också iväg på en tripp, en längre sådan. Färdmedlet var mormor och morfars gamla Ford (familjens extrabil), resesällskapet min syster Elin och resans mål Flen.
Men precis när vi svängt ut ur Enköping (typ 3 mil från Uppsala), knakar växelspaken till och går AV.
Vi rullar av landsvägen och in på en liten avfartsväg mellan två gigantiska fält. Så står vi där, två unga rågblonda tjejer med en trasig skrutt-Scorpio, utan mat, med föräldrarna på hundratals mils avstånd och Elin är jättekissnödig. Vi asgarvar.
Sen ringer vi pappa, brorsan, pappa igen, 112, nummerupplysningen, bärgningsfirma, pappa igen. På 10 minuter är han där, Bärgaren med stort B. Han ställer ned verktygslådan, känner på spaken, kikar under bilen och konstaterar snabbt att Forden är bortom all körning den närmsta tiden.
Så han krokar fast bilen och rullar upp den på sitt flak på fem röda sekunder. Vi får hoppa in i lastbilsfören och så kör han oss till närmsta McDonald´s i väntan på morfar som åkt för att hämta upp oss. Resten fixar han, Bärgaren. Och allt med ett vänligt leende på läpparna. Tack för att du gjorde vår katastrof lite bättre!

Kvällen blev lite senare än väntat, natten lite kortare och Ida lite tröttare, men nu är det iallafall HELG och jag tänker njuta av varenda sekund!! Eftersom jag fick cykla milen fram och tillbaka till jobbet idag, ska jag börja med en dusch.

Äntligen fredag! :) weee
Imorgon blir det 50-årskalas i Skärså. Skriver mer på söndag!

10.45
....sitter sedan tjugofem minuter tillbaka i telefonkö för att få prata med en socialchef. Så jag tänkte att jag kunde passa på och uppdatera bloggen när jag ändå inte kan göra så mycket annat!

Idag är det mulet ute och nattsömnen var obefintlig. Men jag är ändå glad, av någon konstig anledning. Känns som att gårdagen var bottensmällen och att allt bara kan bli bättre från och med nu. =)

Ikväll ska jag till kultstaden Flen och hämta upp min älskade & saknade bror.

10:00
Jag stod visst i kö till socialchefen i fel kommun, så nu får jag börja om från början igen. Är det såhär vardagen ser ut för journalister? Hur hinner de som bevakar byråkratin med att skriva något överhuvudtaget?

10:15
Syster Elin ringde och berättade att en fågel flugit in i huset! I morse öppnade jag dörrar och fönster på vid gavel eftersom det fortfarande luktar apa av eldade ägg. Så en liten pippifågel hittade in till vardagsrummet och bajsade på möblerna i förskräckelse.

Nu ska jag ringa socialchefen i rätt kommun. Ha en bra dag allihopa!

Idag har jag haft vad man kallar en "dålig dag". När jag trodde att det inte kunde bli värre! Jobbet får mig att gråta, jag blev illa varse om att jag inte har något liv och när jag kom hem lyckades jag starta en eld på ett par torrkokta ägg...
Jag behöver en kram!
Men nu har jag bara hälften av sommarjobbet kvar. 2,5 veckor.

Glad semesterjulidag!
Är det onsdag eller torsdag? Jag lever en dag före verkligheten. Kanske för att längden fram till nästa helg ska bli uthärdlig.
Dagens tack går till kusin Jonis!, som snällt lånade ut en superproffsig kamera. Du räddade dagens intervju!
Huset är tomt igen. Underbart skönt men fasligt ensamt. Någon som vill komma hit på en trevlig middag?

Godnatt på er! Må lycka nå er.

Helg, ljuva helg!

I lördags samlade jag kraft och tog mig bort från Uppsala för att få lite omväxling. Ett bra beslut, tycker jag.
Stockholm är i och för sig långt ifrån Sveriges bästa rekreationsort, men det finns några smultronställen. Och med rätt människor att umgås med kan det bli toppenbra!
Lördagen tillbringade jag i Farsta strand tillsammans med min "gamla vän" Emelie, & spexarna NT & Tomas. Tomas, som jobbar i strandcafét, var på sitt vanliga charmåspexhumör. Vi andra tre blev underhållna nog för att kompensera det trista vädret (jag som tagit på mig somrigaste linnet).
Söndagen spenderades mestadels i Humlegården, tillsammans med Matilda. Vi hade mycket att ta igen så picknicken blev närmare fem timmar lång..! Mysigt värre dock.

Hemma i Uppsala igen blev jag illa varse om att ingen i min familj tänkt på att jag inte hade någon hemnyckel, utan lämnat huset låst och bommat för att fara iväg till fjällen respektive bekanta i stan. Ilska! Hungrig och grinig lånade jag grannens bil för att åka och hämta hem syster med tillhörande nyckel.

Nu sitter jag på jobbet och ska snart göra dagens sista intervju så att jag kan komma hem och få kanske några timmars sömn, innan nästa morgon gryr. Jag längtar redan till nästa helg!

Puss

Efter en och en halv vecka på jobbet konstaterar jag nu att jag behöver semester.

Haha! Jag är centerpartist! Med hela 61%.
Därefter kristdemokrat med 60%. Fp, M, S, Mp och sist V. DN:s partitest har talat.

(Politiska sympatier brukar inte jag vanligtvis vädra med människor jag inte känner, så känn dig priviligerad hellre än anstött om du inte delar mina åsikter ,)

Jag kan iallafall inte dölja att jag bara ääälskar de gamla goda sederna på Jane Austens 1700-tal, där man fortfarande hälsade artigt, höll bal och öppnade dörrar för varandra (speciellt för oss damer då). Vi människor behöver regler för hur vi ska umgås och har vi inte det blir vi alldeles förvirrade - ska vi pussas på kinden eller kramas eller ta i hand eller bara nicka eller ingenting alls? Hur beter vi oss nuförtiden? Hjälp oss någon!

Jag rekommenderar starkt "Stolthet och fördom" för de män som önskar få en hint om hur man skulle kunna föra sig...nån gång iallafall?

Mat, mat, maaat! Hungern överröstar alla mina tankar. Snart är det dags för lunch på McDonalds, men hinner skriva en liten rad medan jag väntar på att kollegorna ska bli klara...
Måste bara ge mig själv lite cred - jag är så effektiv! Är redan klar med alla dagens uppdrag, så det är nog lugnt att gå hem ett par timmar tidigare. Om jag bara får i mig lite energi nu snart...

Puss så länge

Å viva ITALIEN! Också i finalmatchen valde jag rätt lag att heja på (jag vet, det är ju lätt att säga såhär i efterhand, men jag talar alltid sanning här på blogen!).

Helgen innebar inte så mycket ledigt från jobbet heller. Men igårkväll blev det kalas för Fialotta som fyllde 22 kloka år. Trevlig allsång, alldeles för mycket god mat och, såklart - finalmatchen.

Idag förstod chefen att jag tagit på mig lite för stort ansvar för tidningsproduktionen (lätt att låta bli att oroa sig med bara två journalister på plats, inklusive mig själv!?): "Du behöver inte bära hela tidningen, Ida. Visst får du göra det, men inte om du slutar sova för det" Min chef är rätt omtänksam ändå! I natt tänker jag INTE drömma vinklar, ingresser och pratminus.

Men först ska jag bara, eh, göra klart skivrecensionen jag lovade lämna imorgon...

Heja TYSKLAND. Jag velade länge vilket lag jag skulle hålla på nu när det var dags för bronsmatch. Förlåt mig Portugal, men trots att Tyskland hänsynslöst manglade Sverige för några veckor sen kan jag inte hjälpa att jag håller lite mer på dem. Jag är ju faktiskt av lite tysk härkomst (6% ungefär).
Nu är jag tillbaka i Uppsala igen. Älskar att vandra omkring i en stor villa helt för mig själv (men fick byta kanal under filmen Signs några gånger för att kunna sova också).
Nu ska jag skriva rent anteckningarna efter dagens reportageintervju. Om jag.. lyckas... hålla mig..... vake..........
Godnatt. Varde söndag.

Idag gjorde jag det! Jag cyklade hela milen till jobbet. Skönt, inombords iallafall. Värmen framkallade inte så lite perspiration, men det var det värt!

Jobb, jobb, jobb. Jag drömmer nyheter och intervjuer och rubriker om nätterna... Tack och lov att jag så småningom kommer in i tänket och slipper vara så stressad över allt.
Idag var det tvunget att bli veckans mest effektivaste dag på jobbet men det blev istället veckans kortaste för Felicia och mig (som för övrigt är de enda journalisterna på plats - helt obegripligt hur vi lyckas få ihop en tidning ändå!).
Alla presoner jag intervjuat idag har visat sig vara riktiga långpratare. Vid vissa tillfällen känner jag mig som en psykolog där jag sitter och "mm"-ar i trettio minuter i sträck.

Nu ska jag iallafall iväg till lägenheten i Stockholm för att säga hej på de som är kvar i stan. Trevlig helg!

Se där ja! En dag gick det innan jag misslyckades med ambitionen att skriva varje dag.
Men det hände å andra sidan ingenting av skälvande värde i går. En otrooligt gäspig dag på jobbet och sen filmkväll hos Klara och Gustaf. Jag kan ärligt säga att jag inte minns så mycket mer än att jag var rätt grinig och oförskämd. :/ Min trötthet gick över alla gränser.

Jag blir bara senare och senare till jobbet. Det började med att jag försökte gå upp tidigare för att ta cykeln istället för bilen. Bättre för miljö, mig, min plånbok och skraltiga Forden som jag varje morgon försöker få liv i.
Hur god tanken än är så lyckas jag inte. Idag vaknade jag halv åtta.

Sommaren är ljuvlig! Jag vill bara säga det än en gång, så jag aldrig glömmer bort det. Solen är uppe och värmer hela dagen, fötterna skuttar till av liv när jag går på gröngräset och ytterkläderna kan med fördel lämnas hemma. Till alla er som klagar över att det är för varmt - tänk till en gång och minns vinterns minusgrader, slask, de illröda näsorna och nariga händerna och lätta hjärtat från lite negativitet och gnäll.

Nu ska jag vara ordentlig, vuxen och ansvarstagande. Dags för sängen. Tack och godnatt!
Pst. Heja Italien.

Puss

Tisdag

Här kommer en första liten redogörelse från en dag i mitt tjugotreåriga liv.

Igår började jag mitt sommarjobb som journalist, dagen jag fruktat så länge på grund av min oro att inte räcka till. Med min endast påbörjade journalistutbildning i ryggen skulle jag alltså producera lika bra som de andra duktiga och erfarna journalisterna på tidningen.
Till min förvåning kändes gårdagen och idag faktiskt helt OK. Jag kom mest påläst av alla till redaktionsmötena, levererade hyfsat bra och lyckades till och med få upp en av mina artiklar till morgondagens toppetta.
Men oj, vad jag är trött på att läsa nu. Tidningar, internetinformation, dokument, anmälningar och debattinlägg... Jag har träningsvärk i ögonen.

Efter en lång dag hann jag hem lagom tills ett enormt åskväder kom över mammas och pappas villa ute på den Uppländska landsbygden. Min syster Elin och jag stirrade med skräckblandad förtjusning ut på den mörkblå himlen medan regndroppar stora som golfbollar drämde ned från den.
Sen plingade ett urgulligt gammalt par på dörren: mormor och morfar. Med sig hade de jordgubbar, glass och grädde.

20.00 Jag har nog aldrig sett så många jag känner på Skansens allsång-scen som ikväll. I'm from Barcelona med fem Jönköpingsbekantskaper och Carola med sin crew. Jag kände mig riktigt nöjd med min bekantskapskrets.

23.48 Dagen börjar lida mot sitt slut. Jag ska definitivt säga tack och hej! Alla mina framtida inlägg kommer inte bli såhär långa.

...jaha, nu sitter jag här med min alldeles egen nyskapade blog. Jag som tröttsamt skydde allt var blogar hette för något år sedan!
Jag vet inte om det är sommaren och alla inspirerande intryck som tvingat mig hit, men jag är iallafall övertygad om att blogandet kan vara värd en god chans att pröva.

Jag känner just nu samma glädje som när jag efter en händelserik dag i mitt tioåriga liv tände sänglampan, kröp ner under duntäcket och ur nattduksbordet tog fram penna och den hästbeprydda Dagboken. Men nu har jag förstås inget lås att knäppa ihop mina alldeles privata tankar, med.

Sanningen är ju dock den att det ändå inte skulle behövas, den stora offentligheten slipper ta del av mitt innerstas allra smaskigaste. Trist kanske? Håll utkik, någon dag kanske jag ger bort en liten godbit eller två.

Puss, Ida